Minnets dikter
Bildmaterial
Gerd Karin Nordlund.
Trädgård för ovana
Gerd Karin Nordlund
Podium
Boken. Det enklaste hade varit att ställa Gerd Karin Nordlunds författarskap i direkt relation till det senaste årets språkmaterialistiska diktsamlingar och genom den enkla jämförelsen se vem det är som vinner diktkampen. Vem det är som har bärighet i sitt språk? Var finns den trovärdiga vittnesbörden? Ett sådant projekt hade förmodligen varit orättvist. Poängen allt för lättköpt.
Nordlund skriver sina egna erfarenheter, berättar en historia om allt det som utgör en människa men som kanske inte alltid syns. Den existentiella bottensatsen virvlar upp: "Man lämnar för att glömma Landsbygd för stad, staden/för en större stad Man lämnar livet/för att göra resan: ospecificerat" heter det i en av de första dikterna i samlingen.
Resan tycks vara återkommande. Både som metafor och upplevelse.
Den avslutande delen av samlingen "Det tar ett helt liv att bli människa" innehåller dikter från just resor, behagligt fria ifrån de traditionella semesterbilderna. Blicken, förmågan att uppvisa komplicerade skeenden på ett skenbart förenklat ätt, som i dikten "På resa 8 oktober 2005" som inleds med att författaren hör sång när hon lämnar sitt hus, "Det är sörjande/som sjunger, saknar en ihjälslagen/pojke i bråket mellan två skolor".
Efter detta konstaterande får vi en bild av det samtida Afrika för att avslutningsvis igen hamna i dödsriket: "Där utreder/polisen nattens ihjälskjutning av en/kollega/I Afrika är sorg en demon/som ska jagas ut ur kroppen."
Det finns en befriande enkelhet i Gerd Karin Nordlunds andra diktsamling Trädgård för ovana. Det är en enkelhet som uppstår genom att dikten har forcerat sina hinder, lagt undan sina vapen och ytliga gester. Dikten leker inte verklighet; den är en del av världen. Nordlund är det basalas poet. Minnen. Hågkomster. Modern. Frånvaro. Närvaro. Hon är född 1945 och uppvuxen på Åland. Jag får känslan av att dikterna är genomlevda på ett sätt det var länge jag fick se; där varje ord och mening till slut representerar förfluten tid, erfarenheter.
Ett lysande exempel är denna titellösa dikt som jag vill citera i sin helhet:
Trädens skuggor borde vara ljusa
i dödens stillhet
Allting blir för länge
sedan
Dagdrömmar är tankens lappkast,
första hjälpen mot det ordlösa En annan
ansträngning är att nå botten i sig
själv och resa sig när musiken
har tystnat Saknaden är ett landskap
med vindpiskade träd Jag stannar
äntligen till, tar emot ett läkande
förlåt Upprepar det befriande
Öppnar ljuset! Spränger tystnaden!
En del tendenser och underströmmar känns igen från debuten "Genom ett hål i väggen", som utkom för mer än tio år sedan. Nordlund har uppenbarligen inte bråttom. Det märkliga är att man känner denna viktlöshet, frånvaro av tid när man läser dikterna. Hon skriver minnets dikt. "Trädgård för ovana" är en enkel och vacker samling och bekräftar för mig att Nordlund är en av de riktigt viktiga samtida poeterna.
Kristian Lundberg
salongsgatan19@hotmail.com
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus