Den enda sekundens förnimmelser
Vår medarbetare Hanna Nordenhök utkommer i dag med sin andra diktsamling "Bländare". Vi skickade den till Expressens kritiker och tillika poeten Aase Berg.
Bländare
Hanna Nordenhök
Norstedts
Utkommer i dag
Boken. Det är ovanligt svårt att skriva om Hanna Nordenhöks poesi, men det betyder inte att det är ovanligt svårt att läsa den. Upplevelsen går rakt in, det är formulerandet av den som är utmaningen, eftersom nyanserna är så finkalibrerade att varje beskrivning blir klumpigt grov. Det gällde för debutdiktsamlingen "Hiatus", som kom 2007, och också nu för nya samlingen Bländare.
"Bländare" har förstås uppenbara kopplingar till syn- och ljusförhållanden, och det är seendets konst i förhållande till tid som griper mig. Däremot har samlingen nästan ingen bildmässig handling, abstraktionen är tänjd till sitt yttersta – bara det en bedrift – och de få konkreta beskrivningar jag lyckas vaska fram handlar om natur och djur – mer eller mindre döda eller främmande djur. Ur en inledningsdikt:
dom döda igelkottskropparna. den exakta
avsaknaden av rörelse. den exakta bortsmältningen.
som ett otydligt, approximativt språk. det går inte
att betrakta. det är inte ett ansikte
Här finns också något som jag tolkar som ett klumpighetens väsen – min oförmåga att formulera det jag upplever finns därför inbyggd i själva texten: en den eller ett det som gumpar sig fram genom dikterna som en amöba, deformerad, irriterande och repulsiv. Och när Nordenhök skriver vad är det den/ tittar på. den har ju inga händer kan jag inte låta bli att associera till den jobbiga Ungen i Mare Kandres klassiker "Bubins unge". Nordenhök tvingar mig alltså att släpa på min egen klumpighet genom hela läsningen.
Men ändå är det varken döden/djuren eller klumpigheten som påfrestande följeslagare som har huvudrollen i "Bländare", fokus ligger snarare på något man skulle kunna kalla mikrokänslighet eller extrem nyanseringsförmåga. Det är ett slags iakttagelsens vetenskaplighet i slow motion där nästan allt är möjligt att uppfatta men något litet ändå undflyr oss, som dom små kroppsdelarnas/ olokaliserbara förtvivlan, och där händelsen är för snabbfotad för att låta sig inordnas i en ordning. man kan inte sortera den. bara ge den en repa i/ formen, skriver Nordenhök.
Vilka detaljer drar genom den känsla jag känner, genom ögonblicket nu? Det handlar om så snabba nyanser att jag inte hinner tänka eller tolka dem. Nordenhök bromsar upp tiden – inte så mycket att jag ska hinna förstå händelser eller synintryck, men tillräckligt mycket för att jag ska hinna snappa upp att de utspelar sig. Jag tänker mig att hela innehållet i Bländare går av stapeln under – säg en sekund, eller kanske inte ens det – under den korta tidsrymd bländaren är öppen. Där finns förstås en oändlig räcka av förnimmelser som mitt medvetande under normala omständigheter inte hinner med att registrera.
När bländaren för ett ögonblick öppnas och ljusbilden störtar in finns det ingen tid att värdera intrycken. Att se är inte att förstå, det är att bli bländad, och i detta bländningsögonblick har Nordenhök lyckats kila in en hel diktsamling.
Där öppnar hon glipan mot ett samtidigt nyskapande och självklart upplevande, så nära poesi som varseblivningsforskning man kan komma.
aase@nettheatre.org
Aase Berg är poet och litteraturkritiker i Expressen. Hennes senaste bok var "Loss" 2007.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar