Kvinnornas skamlösa skratt

Får kvinnliga komiker lov att vara äckliga och odrägliga? Jenny Maria Nilsson har läst en avhandling om en grotesk skrattkultur som samtidigt är genuspolitik på fysisk nivå.

Journalisten Björn Fremer är inte nöjd. Året är 1999 och humorserien "Sally" med Maria Lundqvist i titelrollen har premiär i SVT. Han kallar det fiasko och skriver i Kvällsposten: ”Hur kan någon människa med den minsta humor släppa igenom denna katastrof?” En kvinnlig komedienn som ÄR rolig, påpekar han i artikeln, är Eva Rydberg som har en naturlighet och grace medan ”Lundqvist är bara avig och frånstötande”.

Sally är en kvinnlig grotesk och ett av de exempel som Anna Lundberg tar upp i sin avhandling Allt annat än allvar: Den komiska kvinnliga grotesken i svensk samtida skrattkultur. Lundberg är verksam vid Linköpings universitet och tillika utredare på högskoleverket.

Avsikten med studien är att undersöka den nutida groteska kvinnliga figuren och ge akt på de politiska och ideologiska poänger som eventuellt kan dras och så lägga ytterligare dimensioner till feminism och queerteori.

Kommer ni ihåg tiden då ni var mellan typ nio och tolv år, innan puberteten rann in med mörkt svårmod och blank likgiltighet? Det gör jag, det var en tid av hysteriskt fnittrande och en vanvettig humor då jag och mina kompisar skrattade som om vi vore galna eller fulla och tramset fullkomligt tog över. Lundberg beskriver sin fnitterperiod, hur hon och kompisen Gittan bandade låtsasintervjuer med till exempel Näcken och skrattade hysteriskt åt både varandras och den egna komiska genialiteten. Utifrån den elvaåringen insåg Lundberg vilka friheter och möjligheter till ifrågasättande som det anarkistiska skrattet för med sig.

Lundberg kom i kontakt med den ryske språkteoretikern Michail Bachtin via en förkyld föreläsare vars strumpbyxor stack upp ovan byxlinningen. Bachtin har bildat skola och är inom den akademiska världen dominerande – kanske alltför så – inom skrattets historia. Hans teorier om och tankar kring ”det karnevaleska” där ”Det höga släpades i dyngan och det låga hyllades” stöder sig Lundberg på: ”Jag har annekterat hans sätt att ta skrattet som filosofisk utgångspunkt, betrakta det som ett sätt att se på livet, världen, politiken, makten.”

Lundberg ger tre exempel: humorduon Åsa & Gertrud, Pridefestivalen och Sally – ett gäng med konkret gestaltade kvinnliga grotesker. Lundberg låter även grotesken agera ledsagerska genom avhandlingen och då som ett föränderligt väsen och en akademisk metod, rörlig i jakten på slutsatser.

Är det sant, tänker jag när Lundberg beskriver P1, Sveriges första radiokanal, och säger att det inte fanns några kvinnor alls representerade där under lång tid. Och det tycks mig underligt att någon så sent som år 1996 anmälde komikerparet Åsa & Gertruds inslag i P1-programmet Radio Ellen till Radionämnden då det var ”tjafsigt, hafsigt, kvinnligt och tonårsmässigt fnissigt”.

Åsa & Gertrud driver med allt, till exempel religiösa makthierarkier. I en sketch parodieras ”Synoden”, en sammanslutning som bland annat driver frågan om att det är fel med kvinnliga präster. Åsa & Gertrud har gruppen ”Synålen” som med trosbekännelsen ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden” motsätter sig manliga syslöjdslärare. Sketcherna vänder sig mot makten men driver också med kvinnor själva och i en sketch hävdar Gertrud att hon är bulimiker: beviset är att hon kan sätta i sig en påse Gott & Blandat på tre minuter.

Sally Santesson, menar Lundberg, är genuspolitik på fysisk nivå. Sally är äcklig, hon torkar utan vidare bort svetten under armarna med små näsdukar för att sedan proppa tillbaka dem i boxen på biblioteksdisken där hon först tog dem. Hon äter snor, är oformlig och klär sig i en stil som ligger bortom fult – något av en fysisk motpol till Blondinbella. Sallys uppförande är odrägligt men hon är utan skam och ointaglig i sin självkänsla. Det är inte frågan om att bryta mot normerna utan att helt skita i dem. De bekommer inte henne, hon är nöjd med hur hon är även om ingen annan är det. I den karaktären finns politisk kraft – det groteska, det karnevalska med en kroppslighet som med glädje hänger sig åt livet är i det fallet ett sätt att bjuda motstånd mot maktens ständiga vilja att tillrättalägga och kontrollera.

Nog säger det mer om mig än om genus men när jag fick avhandlingen i handen tänkte jag trångsynt ”inte genus!” Nu generaliserar jag, men genusteoretiker målar ofta in sig i ett hörn där första prioritet i avhandlingar och artiklar blir att berättiga genusstudier överhuvudtaget, det ger ett tråkigt metaperspektiv och är en vetenskaplig återvändsgränd.

Anna Lundberg vet att det inte går att backa sig ur en uppförsbacke, i avhandlingens genomgående resonemang hovrar den kvinnliga grotesken men Lundberg har också anammat figurens attityd i den måttan att hon står fri från till exempel de fördomar jag själv härbärgerar. I texten märks varken anpassning eller försvar utan hennes röst är självständig, arbetet starkt, sakligt och spännande.

Sally blev med tiden folkkär och jag undrar om någon berättade för Björn Fremer att ”avig och frånstötande” – det var det som var det roliga.

Jenny Maria Nilsson

jenny@jennymaria.com