Gapflabb och grabbighet
Det är sällan jag blir besviken på ett nytt nummer av serietidskriften Galago.
Redaktör Mats Jonsson och hans stab av medarbetare har verkligen sniff på
vad som händer i serietecknarsverige, och det känns som om de lyckas knyta
till sig de flesta nya intressanta namn OCH behålla veteranerna. Det är
imponerande och avundsvärt. Och det är brett; i samma nummer ryms ofta
sinsemellan väldigt olika serietecknare; det poetiska och absurda tar plats
bredvid det politiska och privata. I ett Galago-nummer finns det alltid
något att häpna över – och något att gapflabba åt.
Bildmaterial
Galago nr 94
SERIER. I det avseendet är detta nummer 94 inget undantag. Jag njuter i vanlig ordning av Liv Strömquists träffsäkerhet – både i bild och i tonfall – och den här gången utspelar sig hennes serie ”på tjejkväll i tredje riket”. Det blir både roligt och bisarrt när Eva (Braun) småskvallrar med väninnorna om Hitler som vore han vilken snubbe som helst: ”Det är så HIMLA bra mellan mig och Hitler nu”.
Milt sagt rolig är också Lena Ackebos serie ”Ullis i underlandet” som häcklar barnfamiljens egocentrerade livsstil.
Jag minns att jag ogillade Ackebos senaste album ”Brynebrinks” för att det dängde livsstilskritiken så hårt i huvudet på den så kallade arbetarklassen. Men nu när jag själv känner mig än mer träffad är det faktiskt fruktansvärt roligt: Ullis, själv barnlös, på besök hos barnfamiljssläktingar får verkligen smaka på småbarnsårens riktiga baksidor: familjen är helt omedveten om sin egen självupptagenhet, barnen är odrägliga, middagen försenad och alla samtal rör blöjor, matrutiner, barnkläder – en orgie i meningslöshet för den som inte själv har småbarn (och en del av oss som har). Det är lysande.
Några nya bekantskaper: Jag faller verkligen för Jeffrey Browns underbart laid back ”En halvtaskig romans” om ett ungt pars vedermödor.
Den är som en intelligent new york-romcom i serieformat med smart dialog och mycket känslor som kännetecken. Det bådar gott inför utgivningen av Browns roman ”Fumlig” senare i vår. Anders Nilsens poetiska verk om två fåglars helt ordlösa men mycket existentiella kamp bryter av mot det övriga materialet och stannar kvar länge efteråt.
Åsa Grennvall är stabil i sitt avlyssnande av tidens strömningar, och bidraget till det här numret, ”Facebook” handlar om – ja, gissa – det är naturligtvis en smula förutsägbart men inte desto mindre underhållande. Och Benjamin Stengårds ödesmättade relationsnovell ”Rede” tillhör det obehagligaste och mest intressanta jag läst på länge. Bilderna växlar mellan vardag och skräck på ett helt subtilt sätt.
Nu har jag hyllat och verkligen gillat mycket i det här numret. Men det finns ett annat stråk som retar upp mig en del. Och det stråket heter grabbighet, knullhumor, höhö-vad-roligt-att-säga-kuk. Jag tror att det för flera av serieskaparna rör sig om en metanivå, en sorts reclaimande av grabbigheten blandat med en kritik av densamma, men resultatet blir, för mig, en vanlig enkel – ointressant – grabbighet. Var för sig kan serierna av Lars Sjunnesson (inte minst!), Simon Gärdenfors och Carl Hedsved vara ganska roliga. Men ställda inom samma ramar blir det helt enkelt för tramsigt för min smak.
Marie Pettersson
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar