Skräckromantisk förförelse
Man får inte vara för finkänslig – och gärna rustad med en god portion humor –
för att kunna njuta av surrealistmålaren Dorothea Tannings
roman Avgrund och dess excesser i skräckromantik och mystikkitsch.
Men less is a bore.
Boken. More kan faktiskt ibland vara more. För hur ska man annars förklara hur lätt det trots allt är att bara svälja Tannings överladdade interiörer, yviga personteckning och klichélastade intrig? Man gör det nämligen ganska glupskt.
I "Avgrund" finns det en amerikansk öken som lockar och förgör med sina svallande dyner och sitt hallucinatoriska solljus. Det finns ett gotiskt ökenslott med ett orimligt namn och svala rum bakom gåtfulla dörrar. Här huserar en sexexperimenterande godsherre, en halvdebil nanny, en profetisk baronessa, en sjuårig häxa i rakt nedstigande led (och med ett lejon till vän) samt en rad mexikanska tjänare lika vana vid ond bråd död som vid bönor med chili.
Till denna plats och denna skara anländer ett mindre sällskap för en weekendbjudning, däribland det unga paret Albert och Nadine. De kommer dit med löften om ökenritter, överdådiga måltider och utflykter till traktens indianruiner men ska gå ett blodigt öde till mötes. Någonstans däremellan kommer deras personligheter och begär också att rejält utmanas och transformeras i den pikanta omgivningen med sitt overkliga, förvirrande sken.
Jonas Ellerströms efterord till Dorothea Tannings roman – tillika tredje volymen i förlaget Sphinx serie Surrealismens kvinnor – upplyser om att den skrevs redan 1947, och som en förförelseakt riktad mot maken Max Ernst medan han och Tanning bodde i Arizona. Men texten som ligger till grund för Kristoffer Nohedens översättning publicerades först 2004 under författarinnans nittiofjärde år.
Det är en bok svår att inte tycka om. Inte så mycket på grund av det måttlösa sceneriet, ja, oförskämdheten i dess överdåd, sympatisk bara den, och typisk för genren. Nej, jag tror att tjusningen i läsningen av "Avgrund" i större utsträckning har att göra med författarblicken, och spänsten i personteckningen. Tanning skriver sina gestalter liksom på ett roat avstånd, och med en fascinerande kombination av kyla och solidaritet, hån och ömsinthet. Hon är ganska skoningslös mot dem, mot det låga och patetiska i deras personligheter, men upphör aldrig att intressera sig för dem. Hon ger dem kitschiga dödar eller låter dem segra bombastiskt, men alltid vid deras sida, och på en illmarigt småleende prosa.
En verkningsfull förförelse, med andra ord.









Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus