Kampen mot Krösa-Maja

Olyckskorparna kraxar, katastroflarmen duggar tätt. Men är vår benägenhet att se saker i svart i själva verket det största hotet? Jenny Maria Nilsson låter sig inte helt övertygas av den förtröstansfulle journalisten Anders Bolling, som hävdar att optimisterna nästan alltid får rätt.

BOKEN. ”Läs katastrofboken!” bad mig mina döttrar när de var yngre. Boken som avsågs var ”Rymdljus”, astronomen och författaren Peter Nilssons essäsamling om bland annat uteblivna katastrofer.

I en studie skildrar Nilsson hur Halleys komet år 1910 svischar förbi vår jord och orsakar förskräckelse då folk inbillade sig att mänsklighetens era nu var på upphällningen, ty kometens svans var fylld av blåsyra som skulle regna över dem. Vi läste ofta "Rymdljus" och det roade både mig och döttrarna att höra om hur människor så lättvindigt gång på annan genom historien trott att nu, nu var domedagen kommen när de istället snopet fick se solen stiga i öster ännu en morgon.

I början av boken med den utmärkt coola titeln ”Apokalypsens gosiga mörker” skriver journalisten Anders Bolling: ”Inget av det här har besannats”. Då syftar han inte på kometen Halleys blåsyreförödelse utan på nutida katastroflarm, främst angående välfärden, miljön och konflikterna – en trojka som även givit namn åt bokens tre faktaspäckade kapitel. Bollings bok är en sammandrabbning med vår alarmistiska livsstil, ett försök att tända lampan i det dystopiska mörker som media, forskare och människor lite till mans gosar in sig i.

I polaritet till de flesta andra menar Bolling att sanningen om världen är hoppingivande. Mot slutet av boken skriver han: ”Ge mig ett enda hållbart skäl till att vi denna gång ger upp all vår kraftfulla överlevnadsförmåga och låter det gå åt helvete…”

Anders Bolling är en journalist, Andreas Malm en annan – deras åsikter om planetens tillstånd skiljer sig så man kan tro att de bor på olika klot. Malm skrev boken ”Det är vår bestämda uppfattning att om inget görs nu kommer det att vara för sent”, ett inlägg i klimatdebatten där författaren rör upp himmel och jord och ger oss cirka 18 år innan vi sväljs hela av klimatkatastrofen. Kritikerkåren imponerades. ”Vänta lite nu”, säger Bolling i sin bok och pekar som exempel på att bara sedan hans barndom är miljötänkandet typ miljoner gånger bättre. Han ifrågasätter den rådande mörka tolkningen och låter en härlig våg av positiv statistik skölja över läsaren.

Hotet, menar Bolling, är större från dystopiker som Malm, och under rubriken ”Svartsynens gåta” klandrar han det egna skråets vargen-kommer-vinklingar. Ju värre nyheter, desto bättre press och försäljning och så marineras vi alla i de intellektuellas krisberättelser. Skicket är farligt, för det föder och vidmakthåller rädsla och det är här Bollings avsikt med boken återfinns: ”Rädsla är själva grogrunden för våld och elände”. Som jag tolkar författaren är det viktigt att vi tror på vår förmåga till godhet och problemlösning.

En intellektuells kännetecken är att med rynkad näsa peka och uttala domen ”dåligt”, och nog ger ett hardcore-kritiskt öga status i debatter. Positiva journalister och forskare utsätts för förlöjligande, menar Bolling, även om det ur ett långsiktigt perspektiv är de hoppingivande talarna som ”vinner”. ”Eftersom optimisterna nästan alltid får rätt är stora delar av vår intellektuella och politiska elit en samling förlorare.”

Under de fyra senaste generationerna har vår tillvaro förbättrats explosionsartat, för oss svenskar en resa från ett odemokratiskt fattigt liv till det vi har idag. Ett erkännande av den egna förmågan vore på sin plats. Men vadå? Rörelsen framåt är inte automatisk, allt går i cirklar; goda ting kommer ur handling, aldrig ur slentrian. Allt gott är skört och måste ständigt återerövras. Kvinnlig rösträtt – ja – men det har inte ännu gått 100 år sedan den infördes. Konflikterna är färre nu – ja – men förra seklet var det blodigaste någonsin. Mindre matbrist – ja – men ännu dör cirka 28 000 människor av svält varje dag. Segrar, visst, men passar det sig att fira?

Bollings ton är personlig och angenäm, han utgår från insikter i sitt liv vilka han kompletterar med monstruösa mängder fakta. Efterforskningsarbetet måste ha tagit tid; boken är mumsigt genomarbetad, kapitel, meningar och ord är hopsatta efter ett utmärkt gehör. Vid Gud vill jag omfamna hans tes om att glaset ska ses som halvfullt och inte halvtomt.

Men är inte denna ovilja att se det mörka och istället skönmåla tillvaron minst lika vanlig här bland vår art? Och är inte mörkret viktigare och mer nödvändigt att skildra? För som alla missbrukare vet: ”du kan inte förändra det du inte erkänner.” Bolling googlar ”världen brinner” och säger sig få tusentals träffar, jag gör detsamma men får bara 977. Däremot ger ”världen är underbar” 3850 träffar och ”allt är bra” 380 000 diton.

År 2007 gav psykiatern David Eberhard ut ”I trygghetsnarkomanernas land”, en bok om hur vi svenskar i vissa bemärkelser är gnälliga småungar som blivit oförmögna att sköta krävande tillstånd. Bitvis är den en klarsynt undersökning, men dock med en dimension av enfald alldenstund Eberhard förväxlar sin egen värld med de flesta andras.

Samma kritik gäller Bollings argumentation; hans utsikt verkar ibland begränsad och i somliga beskrivningar skönjes en ruggig omedvetenhet. Författaren hävdar att mindre än tio barn blivit kidnappade av illvilliga, okända vuxna sedan 60-talet och att föräldrars oro över ”fula gubbar” är opåkallad då dessa i princip är en myt. Tyvärr inte. Själv blev jag som flicka antastad av mycket fula gubbar vid åtskilliga tillfällen, i två fall allvarligt, och jag är inte unik. De här bitarna av boken gör att jag misstänker skygglappar eller oförmåga att rätt värdera somliga hot.

Jag reser gärna med det Bollingska tåget till första station. Handlingskraft via tillförsikt? Ja tack! Låt oss vara varse den Krösa-Maja-kultur han beskriver och dess kontraproduktiva resultat. Men då Bolling svarar nekande på frågan ”är fler skildringar av samhällets orättvisor, våld och problem vad medierna borde producera?” faller han i förskönandets träsk och jag vill argt svara; JA, ABSOLUT! Mediernas främsta uppgift är att granska det som är orätt och orättvist.

Bolling har inte övertygat mig om att vi målar fan på väggen i alla de avseenden han påpekar – för det mesta fyller vi bara i konturerna.

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com