Muslimhatets svarta bok

Mats Holm läser Andreas Malms tegelsten, "Hatet mot muslimer", och sympatiserar med uppsåtet men inte metoden. Bra debattböcker skrivs sällan av politiska pennor.

BOKEN. Vad krävs för att skriva en betydelsefull debattbok? Svaret är egentligen enkelt: Ett ärende, en god penna, ett ärligt uppsåt.

Andreas Malm har tvivelsutan ett ärende. Nu, liksom häromåret då han skrev "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent". Det var en bok om klimatet, som målade upp en mörkare bild än vad dittills såväl Al Gore som FN:s klimatpanel gjort. Malms suggestiva prosa trängde förvisso igenom, boken var inget träigt memento bland andra, den stack ut, fick uppmärksamhet, hyllades av framförallt vänstersinnade kulturskribenter som gillade hans angrepp på teknikoptimister som levt i villfarelsen att klimathotet kan mötas med tekniskt kunnande. Enda räddningen, var Malms budskap, är en helt ny ekonomisk världsordning; kapitalismen står hjälp- och rådlös inför den globala uppvärmningen.

Nu vänder Malm blickarna mot islamofobin. Ett lika viktigt ämne. Hatet mot muslimer heter hans 685 sidor tjocka bok. Den börjar med att visa den mörka kraften i tankefiguren Eurarabien, en föreställning, ursprungligen formulerad av konservativa amerikanska debattörer,  om att Europa håller på att bli ett muslimskt kalifat, att invandringen av muslimer i Europa är början på en lika långsam som obeveklig omstöpning av kontinenten: de sekulära samhällsbyggena faller, sharialagar erövrar land efter land. Denna från början paranoida och aparta idé har aldrig haft särskilt stor framgång i USA, med en starkare religionsfrihet än Europa, däremot har den omhuldats av högerextrema rörelser här.

Malm berättar om hur de svenska Sverigedemokraternas muslimhat blivit allt mer oförblommerat. Som flera andra noterar han en glidning: det breda antisemitistiska anslaget har ersatts av ett mer specifikt, hetsen mot judar har i stora drag upphört, nu är hatet i retoriken endast riktat mot muslimer. Malm har förmodligen en poäng när han tolkar denna utveckling som en kalkylerad omsvängning för att vinna allmänhetens tysta medtyckande. I Karlskrona demonstrerade exempelvis i januari 2007 Sverigedemokrater under sin partiledare för att hedra Förintelsens offer. I minnestalet sa en av partiets företrädare: ”dagens växande antisemitism är till stor del en direkt följd av den totalt misslyckade invandringspolitiken och en direkt följd av massinvandringen från den muslimska världen.”

Malm är effektiv och en god vederläggare av Sverigedemokraternas hat mot muslimer. Nästa steg i hans ärande blir dock mer problematiskt. Malm vill visa hur i Sverigedemokraternas kölvatten en bredare allmänhet trots att man tar avstånd från högerextremismen som fenomen ändå tar till sig vitala delar av dess problemformulering. En attityd som skulle sammanfattas: ”Sverigedemokraterna är inte rumsrena, men visst är visst är muslimer ändå ett problem.”

Men i stället för att på allvar tränga in i frågeställningen och bryta ner den till vardagsverklighet genom att skildra exempelvis de fördomar och attityder som muslimer stöter på i kontakter med svenska myndigheter, skolor och på arbetsplatser väljer Malm att fortsätta det akademiska spåret, hans måltavla är diskursen, ett ord han använder ungefär tre gånger på varje sida. Ett sådant fokus blir problematiskt eftersom det blir abstrakt. Det hade dock fungerat om exemplen var valda med precision. Dessvärre är de inte det.

Malm gör en tendentiös läsning av Harvardprofessorn Samuel Huntingtons "The Clash of Civilizations", och ger sig sedan på en rad svenska journalister, alltifrån filmaren Oscar Hedin till Expressens och Newsmills PM Nilsson till Axess och Neo. Samtliga blir i Malms händer exempel på en smygislamofobiering. Processföringen är inte särskilt övertygande, dessvärre är den dessutom falsk. Malm skriver exempelvis om ett program i tv-kanalen Axess. Jag råkade vara redaktör för det. Det handlade om journalisterna och Sverigedemokraternas mediala genombrott. Malm skriver att just detta program puttrade vidare i gemytligt samförstånd efter att en av debattörerna, förre chefen på Utrikespolitiska Institutet, Anders Hellner, sagt att Sverigedemokraterna inte var rasistiskt.

Malm utelämnar dock vad som verkligen hände. Att en av debattörerna kraftfullt markerade mot Hellner och att detta tveklöst var programmets definierande ögonblick får inte plats i Malms suggestiva bild av Axess som ännu en pusselbit i det strukturella muslimhatet. Om Andreas Malm varit ärlig hade det varit lätt för honom att att ta reda på hur ledningen på Axess hanterade en av redaktionernas önskemål om att vid ett senare tillfälle i ett av kanalens program visa Lars Vilks rondellhundar. Ansvarig utgivare sa nej, ville inte medverka i en offentlig hetsjakt på muslimer. Knappast ett uttryck för islamofobi.

En bra debattbok överlever inte bara på sitt ärende, den kräver ett ärligt tillvägagångssätt. Andreas Malms bok är suggestiv med förrädisk, alltför villig att pressa in tesen i en tämligen trubbig vänsteranalys. Det är synd på ett så viktigt ämne och ännu ett bevis på att verkligt goda texter sällan produceras av författare med i första hand politiska agendor.

Boken om hatet mot muslimer i Sverige återstår fortfarande att skriva.

Mats Holm n.mats.holm@hotmail.com