Irriterande bra
Jag läste Ida Lindes debutsamling ”Maskinflickans testamente” (Norstedts,
2006) med stort intresse – fortfarande är det en av de skarpaste
diktdebuterna som jag har stött på under de senaste åren. Det vassa och
avskalade språket i kombination med bristen på en traditionell poetisk
strategi, skapade en dynamik som mer kom att påminna om dramatik än
traditionell centrallyrik.
Bildmaterial
Om jag glömmer dig blir jag en annan
Ida Linde
Norstedts
BOKEN. Nu debuterar Linde som prosaförfattare med en hybridbok i det mindre formatet. Om jag glömmer dig blir jag en annan är inte större i omfånget än 124 glesa sidor. Och på dessa sidor ryms, precis som hos Rynells senaste bok ”Hitta hem”, två berättelser som är lagda sida intill sida.
Avdelning ett presenteras under titeln ”Sonja” och avdelning två får då heta ”Larsson”. Prosaiska hederliga namn. Att jag kallar boken för hybrid är helt enkelt för att jag inte vet hur jag skall tvinga in texten i en genre. Den är både kortroman, novellsamling och prosalyrik – på en och samma gång.
Den yttre formen, själva intrigen i skapelsen, är för mig av underordnad betydelse. Jag kan inte se att avdelningen "Sonja" skulle skilja sig så värst från ”Larsson” – i alla fall inte i existentiell bemärkelse. Huvudspåret kan beskrivas som ett försök att definiera och identifiera människan.
Del ett rör sig runt omkring en häst – eller rättare sagt – runt omkring ett misslyckande och den skrämmande frihet som rör sig runt omkring just det misslyckandet. Vem är jag då, om jag väljer bort det som alla tror att jag är? På ett plan, om vi fullföljer det resonemanget, så griper ”Larsson” tag i berättelsen och för den vidare – från djur till människa. En flicka och hennes morfar lever och andas, pratar och utforskar världen. Det är naturligtvis oundvikligt att berättelsen här antar formen av ett annat slags misslyckande. Flickan blir till slut sin morfars överman. Han åldras och blir barn på nytt.
Jag kan inte påstå att jag fullt ut förstår de bakomliggande orsakerna till varför texten ser ut som den gör; inte heller kan jag se att jag exakt kan definiera vad Linde vill säga – ibland dyker det upp korta rader, destillat, i den löpande texten, som till viss del omkullkastar det jag tidigare trott: ”Att tala är inte längre ett främlingskap” kan det stå.
Ida Linde skriver vackert, ibland fasansfullt vackert – och ”Om jag glömmer dig blir jag en annan” är utan tvekan en förbryllande, suggestiv och inte så lite irriterande bok. Precis som det skall vara när det är som bäst.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar