Mormor efter mormor
Min mormors historia
12 svenska kvinnliga författare
Forum
BOKEN. ”Hon öppnade sig en enda gång för en annan människa. Kanske var det för att hon visste att jag aldrig kunde återvända till Iran”. Så skriver Zinat Pirzadeh om sin mormor som flätade in sin guldreserv i Zinats hår då hon skulle fly till Sverige. Det är ett starkt porträtt av en mormor i boken Min mormors historia.
Själva idén att samla tolv kvinnliga författare att porträttera sina mormödrar är vansklig; i vissa fall tenderar det att bli en privat släktforskning till åskådande, i några fall blir det sentimentalt, sällan blir det litteratur.
Men Birgitta Stenberg som inleder med sitt ”Snön jämrade under kängans sula”, hon kan skriva och hennes berättelse om Alma ger stark mersmak med sin gudabenådade och bildrika prosa. I Agneta Pleijels porträtt av mormodern Carolien från Surabaja och sökande efter hennes grav på den holländska kyrkogården i Indonesien får läsaren en utblick och ett ödes konturer.
Mian Lodalen skäms inte för sig: ”jag ska vara helt ärlig mormor. Jag behöver pengarna som den här texten kommer att ge mig. /... / Men det här handlar inte bara om pengar. Jag vill skriva om dig därför att jag tycker att du förtjänar att bli omnämnd.” Ja, så kan det låta. Det är väl vådan av ett sådant här projekt, att det är beställningstexter som tenderar att bli krystade och snävt privata.
Pirzadehs text är som sagt intressant i sig och en annan som kan skriva är Åsa Linderborg med kampanda hela vägen. Boken slutar med de båda yngsta: Emma Hamberg med en entusiastisk skildring av en mormor ”som blundade och dansade snoa så fort hon fick tillfälle” och en prosa som är rena stackatot. Maria Sveland med ett känsligt beskrivande av ”vår ordlösa familjekultur”: ”Min mormors historia är en icke-historia som har att göra med en viss typ av klassbakgrund där man helt enkelt inte berättar historier.” Maria Svelands berättelse om mormodern som dog då Maria Sveland föddes rymmer budskap och eftertanke.
"Min mormors historia" är av naturliga skäl ojämn och det kollektiva projektet har inte resulterat i en riktigt bra bok. Men det har resulterat i lusten att läsa mer av somliga. Att boken avslutas med fem linjerade blad där läsaren uppmanas skriva om sin egen mormor ger ett amatörmässigt intryck – lite pinsamt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus