Realism och verklighet
Oktober
Cannie Möller
Bonnier Carlsen
ungdomsboken. Cannie Möller är skicklig på att se unga människor idag, hur de formas av mer eller mindre gynnsamma omständigheter, vad som är viktigt för dem, deras rädslor och funderingar. Hennes nya ungdomsroman är en veritabel provkarta på exempel: fjortonåringen flickan Lassie som hamnar i kläm mellan sina två mycket olika föräldrar efter deras skilsmässa, Matte som lever ensam med en far som är mycket hemifrån, Andreas som har schyssta fosterföräldrar men ett problematiskt förhållande till sina biologiska föräldrar – en missbrukande mamma och en far som inte bryr sig, Johan som har en kärleksfull familj. Och så vidare.
Det finns inte en person i Oktober som inte förklaras utifrån sina familjeomständigheter och sociala villkor. Däremot verkar Cannie Möller mindre intresserad av det icke social, det som möjligtvis skulle kunna förklaras med genetik eller något annat, någon gång i framtiden, kärnan i den unika individen. Eller: det oförklarliga mänskliga mysteriet.
Denna roman är dialogburen och superrealistisk på traditionellt vis. Det handlar mer om samtal än miljöer. Och mycket ledsna och glada tankar. Berättelsen innehåller en vacker skildring av vänskapen mellan Lassie och Johan och mycket dramatik, inte minst i form av våld, men detta försvinner ofta under pratighetsytan. Och när bokens traumatiska nyckelscen, den som det länge bara refereras till, äntligen ska gestaltas, blir det plötsligt förvånansvärt odramatiskt.
Jag blir alltså irriterad på författarens otyglade behov av att servera förklaringar på allting. Hon sätter inte mycket lit till läsarens egna erfarenheter eller intelligens. Kanske är jag lite orättvis med tanke på att boken är avsedd för läsare med mindre erfarenheter än vad jag har.
Ändå, boken är hela 400 sidor lång och det tycker jag är för mycket. Allra helst då språket i sig inte bjuder på några starkare upplevelser. Det är tillräckligt väl avlyssnat – så här kan tonåringar idag tänkas tala och tänka. Men det är inte mer än habilt i de beskrivande partierna, de som inte är dialog och skulle kunna bjuda på det där stora extra som lyfter skönlitteratur från den nyttiga redogörelsen och låter oss uppleva – något mer. Det längtar man efter, inte minst när man är fjorton.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus