Kamrat, landsfader och syndabock
En gång satt jag arresterad en eftermiddag på polisstationen i Titova
Mitrovica i Kosovo. Några unga serbiska poliser med k-pistar om halsen
glodde uttråkade på en svartvit Kalle Anka-film på tv. När de vände sig mot
mig fick jag mynningen i magen, nog så obehagligt. Man beslagtog en
videofilm som jag spelat in, med intervjuer av kosovoalbanska dissidenter.
Sedan släpptes jag.
Bildmaterial
Stockholm, mars 1976. Sveriges statsminister Olof Palme hälsar på marskalk Josip Broz Tito. Till höger kung Karl XVI Gustaf.
Tage Erlander ombord på Titos lustjakt vid Brioni, 1957.
Tito – Folkets diktator
Björn Kumm
Historiska Media
Utkommer i dag.
Boken. I dag har Titova Mitrovica bytt namn genom att stryka Titova och är en FN-övervakad delad stad, med serber i ena delen och albaner i den andra. Gamla problem har ersatts av nya. Troligen hängde ett porträtt av Tito den gången på polisstationens vägg, jag minns inte säkert. Bilden måste hursom vara nerplockad för länge sedan. Jugoslaviens sönderfall innebar att Tito i stort som smått fick skulden för det mesta. Krigen var Titos fel. Han var ju kommunist, gubevars. Tito var diktator, sa man. Den som sa något positivt om Tito var jugonostalgiker, förrädare eller något än värre.
Nog bestämde Josip Broz alias Tito mycket i det som en gång var Jugoslavien. Men kanske var han Folkets diktator, vilket är den titel Björn Kumm valt på sin verkligt läsvärda politiska biografi om Tito, illustrerad med ett ofta unikt bildmaterial. Kumm citerar Titos förre utrikesminister som skrivit:
”Tito kommer inte att förlåtas för att han satte bibehållandet av sin egen makt före framsteg och ökad demokrati. Men det var inte Tito som mördade Jugoslavien. Mördarna finns mitt ibland oss.”
Björn Kumm avslutar sin skildring med Titos död 1980, 88 år gammal. Kumms syfte har inte varit att berätta om Josip Brod i skenet av de jugoslaviska sönderfallskrigen, som inleddes ett decennium senare, 1991. Ändå pekar han i sin bok på några av de centrala orsakerna, som Jugoslaviens stora utlandsskuld och ”de åtta dvärgarna”. Det senare uttrycket syftar på att den jugoslaviska federationens sex republiker och två autonoma regioner blev som självständiga ministater.
Titos liv avspeglar det turbulenta 1900-tal han levde i. Han föddes 1892 i Kumrovec, i dag en by i nuvarande västra Kroatien, som den gången låg i Österrike-Ungern. Under första världskriget stred han i den kejserliga habsburgska armén mot Serbien. Han blev krigsfånge i Ryssland. 28 år gammal återkom han till sin hemby i nybildade ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”. Han arbetade som maskinist vid en kvarn i byn, lagade symaskiner och blev illegal kommunistisk agitator, inspirerad av ryska revolutionen.
Josip Brods liv var osannolikt dramatiskt. Under trettiotalet hade han så många förfalskade pass att han hade svårt att hålla reda på dem. Ett var svenskt, utställt för metallarbetaren John Carlsson.
I avsnittet ”Agitatorn” berättar Kumm om mellankrigsåren i Titos liv. I ”Partisanen” handlar det om striderna under världskriget mot tyska nazister, kroatiska ustasjafascister och serbiska cetniks och om hur Churchill fattar tycke för den jugoslaviske kommunisten. ”Folkets diktator” skildrar hur Tito blir landsfader, bryter med Stalin och inför ett annat slags kommunism, med fabriker styrda av arbetarråd.
Björn Kumms bok är som en thriller. Han berättar på en knapp och koncis prosa, med inlagda detaljer och episoder som ger färg. Hans bild av den jugoslaviske landsfadern är nyanserad. Jugoslavien var ett annorlunda samhälle än övriga kommunistiska stater och Tito styrde auktoritärt snarare än totalitärt. Men som härskare var han fåfäng och skaffade sig rejäla privilegier, 32 olika residens, egna lustjakter och tåg och en privat safaripark. Men även om han lät sig hyllas ”kungligt” så var han också en politiker med stor originalitet. Han balanserade skickligt olika intressen. Internationellt var han en förgrundsfigur inom den alliansfria rörelsen, som attraherade så olika politiker som Olof Palme och Gamal Abdel Nasser.
Men han var också en produkt av sin tid och av de storpolitiska förutsättningarna. Om han hade levt längre hade han knappast kunnat hålla samman den jugoslaviska federationen.
Allt som rör Balkan kan ses ur olika infallsvinklar. Redan i förordet garderar sig Björn Kumm med att citera författaren Stig Claesson som i sin ungdom jobbade som pionjär i Jugoslavien med att bygga motorväg och järnvägar:
”Att försöka reda ut Balkans efterkrigspolitik är som att komma in på krogen i Uddevalla utan slips. Till det behövs det starkare män.”
”Folkets diktator” är en välkommen och initierad skildring, som ger Tito en rimlig plats i historien och fördjupar bilden av det Jugoslavien som föddes och gick under på 1900-talet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus