Det första könet
När Hélène Cixous efter 40 långa år äntligen kommer på svenska finner Jenny
Högström en expansiv läsning; omtumlande, mångtydig och bråddjup
Bildmaterial
Hélène Cixous.
Inuti
Hélène Cixous
Översättning: Kerstin Munck och Sara Gordan
Modernista
BOKEN. Till en början tror jag inte mina öron. Skulle verkligen ingen skönlitteratur av Hélène Cixous ha publicerats på svenska förrän nu, fyrtio år senare, i och med debutromanen Inuti från 1969? Nej, uppenbarligen, så här gör Modernistas serie av moderna klassiker verkligen skäl för namnet. Något annat som sannerligen gör skäl för namnet är Kerstin Muncks och Sara Gordans gemensamma översättning. De har utan märkbara knöligheter lyckats överföra Cixous oupphörliga vridande och vändande på det franska språket till svenska, och därmed lyckats bibehålla ytspänningen i det levande, närmast organiska flöde som texten utgör. Här finns det anledning att tala om norskans ”gjendiktning” i motsättning till det mer instrumentella ”oversettelse”.
Hélène Cixous – framstående författare, poet, filosof och dramatiker – föddes i Oran, Algeriet, 1937. Hennes far var sefardisk jude och hennes mor tyska. Modern arbetade som barnmorska och hade ofta med sig sin dotter till jobbet, en avgörande erfarenhet för Cixous begreppsbildning, där den födande kvinnokroppen innehar en nyckelposition. I poetikessän ”La venue à l´écriture” (Ankomsten till skrivandet) från 1977, kallar sig Cixous för ”juifemme”, en sammansmältning av de franska orden för jude och kvinna, för att beteckna sitt dubbla utanförskap. Att skriva på franska, blir här ett sätt att stjäla. Det är en laglös hållning som både tycks passa och plåga Cixous. Men framförallt exploaterar hon den för att inifrån kolonisatörernas/herrefolkets preexisterande språk utvinna ett nytt språk, med nya betydelser, nya kroppar, kön och subjekt: ”Om du inte besitter ett språk kan du bli besatt av det: Gör så att språket förblir dig främmande. Älska det som din nästa.”
Att återge ”Inuti” utifrån idén om en intrig känns därför helt meningslöst. Detta är kanske så långt ifrån en klassisk realistisk roman man kan komma. Om man däremot frikopplar realismen från dess historiska ok, som en naturvetenskapligt betingad, förment objektiv beskrivning av verkligheten, och istället ser verkligheten som en pågående skapelse, en produkt av språket, så är Cixous en i högsta grad realistisk författare. Betänk även att hennes avhandling från 1968 handlade om James Joyce!
Till en början tycker jag att texten påminner om kubism, där samma objekt återges ifrån flera perspektiv samtidigt. Men här är det inte bara perspektivet som är föränderligt, utan också subjekten och objekten själva. Tiden är heller inte linjär, utan istället expansiv, och läsupplevelsen känns lite likadan. Omtumlande och vid, svårgripbar, mångtydig och bråddjup: ”jag lärde mig hur djup och tänjbar den upplevda sekunden kan vara, för den som vill fylla den”. Det hela utspelar sig… inuti.
Här finns ett jag, en han, en hon, en far, en mor, en bror, och så vidare. Det finns konkreta platser, liv och död, men framför allt finns det någonting bortanför allt det där – en tillvaro där den far som nyss har dött fortsätter att finnas hos sin dotter (”inuti vår ordlösa odödlighet”). Berättaren kämpar med sorg och kärlek och ett skärande begär som överskrider alla gränser och tabun, incesten inkluderad: ”det är förlusten som får mitt hjärta att slå. För det har funnits en början och det har funnits ett slut, och jag livnär mig på båda”.
Fasta värden befästs och överskrids (slukas, inkorporeras) på en och samma gång. Död är icke-död, liv, icke-liv. Hur fungerar ord, ting och tecken i ett sådant sammanhang? För Hélène Cixous handlar det om att ”få det bortträngda att tala”, som hon skriver i essän. ”Inuti” kan definitivt läsas som ett sådant försök. På så sätt blir den tygellösa och hämningslösa texten, i såväl språklig som tematisk mening, en sorts långtgående frigörelseprojekt.
Man kan också läsa Cixous som en extremt essentialistisk författare och filosof. Hennes upphöjande av den specifikt kvinnliga erfarenheten, det kvinnliga skrivandet och användandet av födelsemetaforen i förhållande till texten (något som ännu inte är renodlat i ”Inuti”, där det framförallt är fadern/maken som idealiseras), kopplar samman kön, kropp och text på ett sätt som jag alltid upplevt som oerhört problematiskt. På samma sätt som psykoanalytiska begrepp som Fallos, Faderns lag och jouissance, å ena sidan ska läsas som neutrala begrepp, är de å den andra otvetydigt etymologiskt bundna till en könsmaktsordning som Cixous vän Jacques Derrida kallade fallogocentrisk.
Men i Cixous fall finns det nog all anledning att se hela denna begreppsbildning som ett sätt att som "juifemme” skapa, eller egentligen stjäla sig tillträde till konstens och filosofins förment manliga sfär, genom att skriva sina alldeles egna lagar och vägar inifrån systemet självt. Det är starkt.
”Människans enda vapen, är fantasins kraft” skrev Hélène Cixous. Hela hennes verk vittnar därom.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus