Bigotteri på bordellen
En moralisk röst i den Oskarianska tidens klassamhälle. Jenny Maria Nilssons
ser den skildras med absolut gehör av Ola Larsmo i hans nya roman.
Bildmaterial
Ola Larsmo.
Jag vill inte tjäna
Ola Larsmo
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Stadsläkarens extra ordinarie assistent Stig Ekebergs olycka är hans samvete. Ekeberg, Ola Larsmos huvudkaraktär i Jag vill inte tjäna, är en person vars ansvarskänsla kolliderar med omvärldens förväntningar och brist på moral.
”Det vällde upp ur henne, svaret, hon visste inte varifrån. När det kom över hennes läppar var det som en viskning. Jag vill inte tjäna.” Men för Sara Kristina Olofsdotter, en fattig flicka på 1880-talet, fanns inga goda val, ingen chans att navigera sig fri mellan Scylla – livet som piga – och Charybdis – livet som prostituerad i Uppsala. ”Jag vill inte tjäna” upprepar hon för Doktor Ekeberg, vars uppdrag är att besiktiga stadens offentliga kvinnor för att hålla deras kunder fria från könssjukdomar. Ekeberg undrar om det inte är just det hon gör – tjänar – där på Uppsalas största bordell vid Svartbäcken. Han och hon är två desillusionerade människor på olika sätt utlämnade till sina öden, som helt kort löper bredvid varandra.
Larsmos huvudfrågor är ingen hemlighet, han har stabilt åstadkommit utmärkt litteratur kring ojämlikhet, förtryck och sådant som ”glöms bort”. Förra året kom ”Djävulssonaten – Ur det svenska hatets historia”, en dokumentär essä om bland annat antisemitismen i Uppsala Studentkår. Boken Augustnominerades och tilldelades Bjørnsonpriset i Norge. ”Jag vill inte tjäna” tar upp besläktade frågor i fiktiv form. I Dagens Nyheter i slutet av mars skrev Larsmo en artikel om den historiska romanens kapacitet att lyfta det bortglömda och teckna en helare bild av historien som är nedärvd i oss.
Förr talade man inte om somligt, som till exempel sexualitet. Sessan, Oskarhamnsflickan, Emma var deras alias, nedtecknade i de ”äkta” dokument Larsmo införlivat i boken. De arbetade på bordellerna, behandlades på kurhuset och dog ofta i förtid. Slaktmaskin kallar Larsmo det i en intervju med Uppsala Nya Tidning – fattiga flickor var kanonföda i den regelfästa dubbelmoralen under den Oskarianska eran. På 1880-talet börjar tystnaden krackelera. Knut Wicksell, politisk aktivist och en historisk person som också förekommer i romanen, talar om sociala problem, antyder att en grupps vällevnad sker på en annan grupps bekostnad. Det bigotta, borgerliga samhället drar efter andan. Klassamhället börjar ifrågasättas och Stig Ekeberg, en av ”slaktmaskinens” förvaltare, är smärtsamt varse sin roll men som barn av sin tid också bunden och förstummad av konvention.
Jo, nog sträcker det förflutna sina armar efter oss och ingen blir så pinsamt rabiat som jag själv när en viss typ av nyreligiositet, inhemsk eller invandrad, försvaras. Många av oss kommer ur samma fattigdom som den fiktiva horan Sara Kristina och boken erinrar om vilken jävligt eländig och för somliga ödesdiger plats ett klassamhälle genomsyrat av religion kan vara.
Samvetet skriker sällan utan harklar sig försynt och viskar sitt budskap. ”Det goda” har alltid tyckts mig vara av tvekande karaktär medan ”det onda” – om jag tillåts strunta i att vara politiskt korrekt och använda sådana begrepp – äger en imponerande förslagenhet. Den franske filosofen Albert Camus menade att en person utan moral är en vild best släppt lös i världen. Vi behöver inte vara onda – bara sakna moral – för att vara del av strukturer som orsakar lidande. Skillnaden på Ekeberg och vissa runt honom är att han inte förmår slå dövörat till, och självkritiken gnager honom.
Larsmo gestaltar med absolut gehör en ödesmättad dag i Ekebergs liv, en dag där onåd och tyst hot om förskjutning flåsar honom i nacken. Omvärlden är medveten om den kil han drivit in mellan sig och den klass han tillhör. Allt avvaktar. Är han en av oss? undrar den borgerliga omgivningen. Berättelser från denna dag varvas med allehanda scener där tragedier av grekisk dignitet göms under en språkligt stillsam yta. Larsmo blandar beskrivande kapitel med få nyckelscener där vattnet rinner undan och läsaren hastigt skymtar botten.
Glöm allt jag sagt, lämpa författarens djupare avsikter över bord och läs ”Jag vill inte tjäna” som en vanlig roman. Bekanta dig med ett förstklassigt författat persongalleri: bordellinnehaverskan Tekla, hustrun Ellen och konstapel Oskarsson, den sistnämnde min birollsfavorit. Författaren skildrar noggrant och återhållet med ett språk fritt från plattityder. Låt dig tjusas av en gåtfull och trovärdig historia, för det här är en god bok.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus