Kan såren läka?

Det har i dagarna gått femton år sedan folkmordet i Rwanda. Johan Malmberg har läst två böcker, en om vardaglig slakt av grannar och en om varför världssamfundet lät allt detta ske.

Boken. Léopord Twagirayezu var en ung blyg man, hela veckorna arbetade han på familjens jordlapp, på helgerna drack han öl med vännerna på krogen förutom när det var mässa i kyrkan. Den missade han aldrig. Likt många andra unga män gick han med i Habyarimanas parti utan större brinnande patos, men när den hutiske diktatorn mördades i april 1994 gjorde han just som många andra unga män: han tog sin machete och begav sig av mot stan, det var lite kaosartat där, folk som rusade hit och dit och när en man kom emot Léopold gav han honom, "i förbifarten", ett hugg över halsen. Det gick av sig självt. Sen tog han nästa tutsi. Det var svettigt "men kändes inte särskilt farligt".

Han är en av rösterna i Jean Hatzfelds intervjubok Antilopernas list som utkommer nu 15 år efter folkmordet mot minst 800 000 tutsier i Rwanda. Hatzfeld har i två tidigare böcker mött först offer och sedan gärningsmän. Här trängs de sida vid sida och effekten är omtumlande, chockande. Léopord Twagirayezu låter nonchalant; det här var bara något som hände. Han är en av männen i den lilla byn Nyamata där det fanns 6000 tutsier innan folkmordet; efter månader av systematiskt mördande återstod 20! Tutsierna krälade i träskmarkerna eller i Kayumbaskogen ovanför byn och Nyamatas hutuer marscherade sjungande iväg till ännu ett arbetspass, ett systematiskt slaktande av sina forna grannar med machete, en efter en, med det vardagsverktyg som de hanterade så väl. I träsken fick tutsierna kliva över lik; överallt hördes människor som låg och dog berättar en av de överlevande. Han låter som sprungen ur en målad skräckfantasi av Hieronymus Bosch eller förstås, ett omkväde av överste Kurtz i "Mörkrets hjärta".

Hatzfeld drar uppenbara paralleller till det vardagliga barbariet i Förintelsen, annars låter han de många rösterna som stiger ur "Antilopernas röst" stå okommenterade. Intervjuerna skapar sin egen verklighet, och sin egen spegling av den "försoningspolitik" som bedrivits i Rwanda efter folkmordet. Massmördande hutuer har sluppit ytterst billigt undan och lever nu ofta sida vid sida med överlevande till de tutsier som förlorat hela sina familjer. Det är en farsartad rättvisa, och rösterna i Hatzfelds bok vittnar om det paradoxala i att förövarna nu lever bättre än offren. Det är en försoning på ytan, men den vardagliga skräcken lever i alla de tutsier som möter sina familjers banemän dagligen hemma på bygatan. Det är en verklighet som levereras med fruktansvärd tydlighet i Jean Hatzfelds bok. Vill man däremot ha verkliga förklaringar ska man gå till Philip Gourevitchs klassiska journalistiska mästerverk, Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer, som nu ges ut på svenska elva år efter den utkom.

Det finns en väldigt god anledning till att Philip Gourevitch i inledningen av sin bok citerar just "Mörkrets hjärta", Joseph Conrads över hundra år gamla roman om ondskan som den gestaltade sig i det koloniala Kongo, Rwandas grannland, i slutet av 1800-talet. För det lever kvar, menar Gourevitch, en föreställning om att man i vissa av dessa länders historia kan finna ondskan förkroppsligad, omöjlig att förklara. När folkmordet rullades upp kunde Gourevitch i de stora medierna få läsa saker som att "rwandierna dödar varandra som de alltid har gjort" eller "Det är ingen historia om de goda mot de onda. Det är en historia om de onda, punkt slut" som den belgiska "Rwandaexperten" Filip Reyntjens uttryckte det. Där någonstans tyckte Gourevitch att det var nog, det gick inte att relativisera ett folkmord. Så han började följa konflikten. Och fick snart erfara att FN och världssamfundet fortsatt behandlade folkmordet exakt så ignorant; så till den grad att man kom att stödja förövarna, hutumakten, i stället för de drabbade.

Gourevitch söker de historiska rötterna för att förklara. Han går ända tillbaka till när hutuerna var ett jordbrukande folk och tutsierna boskapsskötande, att boskap genererade större välstånd var ursprungligen själva olikheten. Han går tillbakaka till den ödesdigra "hamitiska hypotesen", lanserad av John Hanning Spekes 1863, som slog fast en skillnad i fysionomi mellan hutuer och tutsier. Den polariseringen cementerades i politiken efter första världskriget då Belgien tog över kolonin Rwanda från Tyskland. Identitetskort infördes och fanns kvar ända fram till folkmordet 1994. I stället för att se på rwandier som politiska varelser, gavs de enbart en etnisk identitet. Han ser hur det påverkar landet under den långvariga hutuiska regimen (1959 fram till folkmordet) och han ser hur förtrycket lever vidare åren efteråt.

Gourevitchs numera klassiska journalistiska verk kan sägas upprätta människorna i Rwanda, bortom etnicitet blottläggs politiska motiv; inte minst grundade på vår syn på afrikanen. Den ger inte svaren på det som händer i dag, när tutsier leder regimen och arbetar för att vinna tillbaka landet med en omfattande "försoningspolitik". Inte minst Hatzfelds bok visar hur denna försoning högst paradoxalt gynnar gärningsmännen. Så, många frågor består.

Men om folkmordet, dess själva jordmån och rösterna från fotfolket, lyckas Gourevitch/Hatzfeld säga nästan allt.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31