Makten och våldet

Enligt Hanna Arendt, som hade världskrigens erfarenhet i ryggen, finns inget naturligt samband mellan politik och våld. Hennes nyutgivna klassiker ”Om våld” får Jenny Maria Nilsson att fundera över den fysiska aggressivitetens oförutsägbarhet.

BOKEN. Min barndomskamrat, låt oss kalla henne Louise, och jag lekte från det att vi var små och vi började tillsammans i första klass. Någon gång i åttaårsåldern förändrades hon, ville inte leka, blev inbunden. I min barnhjärna konstaterade jag att hon blivit ”konstig”. När vi blivit äldre berättade hon att orsaken till förvandlingen var att hon helt slumpmässigt misshandlats av ett gäng tonårstjejer. De hade omringat henne, tvingat ner henne på knä, förnedrat, slagit och hotat henne med döden om hon skvallrade för någon. Louise visste inte vilka de var och berättade aldrig något. Hon förklarade för mig att ”efter det var det kaos inom mig, jag var ofta rädd” och hennes energi gick åt till att hålla ängslan och förvirring under kontroll.

Hannah Arendt var inte pacifist, få filosofer är det. Våld kan vara progressivt och göra tjänst för frihet – det skulle ha varit fallet om Louise haft möjlighet att slå tillbaka – och våld kan vara förtryckande med avsikten att dominera och skada som det våld ”tonårstjejerna” utövade. Men vad våldet alltid bjuder är oförutsägbarhet. I boken Om våld skriver Arendt: ”… den allt genomsyrande ovisshet vi möter i samma ögonblick som vi tar steget in i våldets värld.”

Oavsett om den fysiska aggressiviteten sker mellan individer, under en urartad demonstration eller i ett fullskaligt krig, så drabbar våldet godtyckligt och upprättar en oberäknelig värld.

Vilken märklig miss att Hollywood inte har producerat någon storfilm om Arendts öde. Född 1906 i en sekulär judisk familj i Königsberg genomlevde hon två världskrig. Vidare hade hon – antifascisten och judinnan – ett förhållande med Martin Heidegger – filosof och nazist. Jag är nyfiken på deras pillow-talk. Arendt var lojal; efter kriget försvarade hon Heidegger medan han bittert vägrade läsa hennes inflytelserika böcker. Under 30-talet förhördes hon av Gestapo, hjälpte judiska flyktingar och hamnade i fångläger. Arendt hann fly till Paris undan nazisterna, där hon blev hon en del av den existentialistiska rörelsen, men tvingades åter fly när Hitler närmade sig. År 1941 kom hon till USA utan att kunna ett ord engelska – en stor del av livet tillbringade hon som statslös.

”Om våld” rör sig kring våldets förhållande till politik och skrevs år 1969. Arendt tar med säker definitionsförmåga sig an företeelser som våld, makt, styrka, kraft och auktoritet i tre essäer. Översättningen är ”den gamla” av Sven Hallen men har nu uppdaterats av förlaget Daidalos inför nyutgivningen. Boken är dedicerad till Arendts väninna Mary McCarthy, amerikansk feminist och författare. McCarthy har sagt att Arendt var oförmögen att säga något ointressant och att hon var nästintill outhärdligt ifrågasättande och djärv. Att i något avseende falla till föga verkar aldrig ha föresvävat henne och under 60-talet gjorde hon sig till ovän med det egna folket genom att kritisera Israel.

”Om våld” är inte någon bok du slöläser i soffan, snarare med rak rygg, armbågarna i bordet, höjd märkpenna och tillgång till Nationalencyklopedin. Arendt förväntar sig en läsare lika smart som hon själv. Teorierna om våld har fått stort inflytande och åtminstone jag är tacksam över att på köpet få ett politiskt tidsdokument. Arendt har världskrigens erfarenhet i ryggen och skriver från en position mitt i kalla kriget. Hon anklagar de som rättfärdigar irrationella idéer om till exempel ”terrorbalans” och menar att världen hotas av en ”pseudovetenskap” som gör rimliga läror av politisk idioti. I USA och Frankrike härjar våldsamma studentuppror och de svarta i USA har påbörjat sin kamp för frihet. Arendt beskriver hur afroamerikanerna kommer att slå tillbaka med samma kraft som fanns i det förtryck de utsattes för.

Arendts främsta ärende är att avliva vad hon menar är den rådande tolkningen om hur våld, människa och politik förhåller sig till vartannat: idén om att politik är maktkamp, att maktens yttersta form är våldet och att våld är en naturlig, ofrånkomlig del av både människa och politik. Visst, skriver hon, för den ”som betraktar utvecklingen genom tidsåldrarna måste kriget framstå som en aktivitet som hör till staternas väsen.” Men, menar Arendt, det är fel, det finns inget naturligt och nödvändigt band mellan våld, politik och människa. Folk tror det för att ”ingen ifrågasätter eller studerar det som är självklart för alla.” Också de egna ledens tänkare, existentialister som Sartre och revolutionären Franz Fanon, har hängett sig åt den här missuppfattningen och dessutom glorifierat våldet i sina hävdanden att det är en del av människans väsen.

Arendt hävdar det motsatta; våld och politik är separata, våld beror på handling efter beslut och är inte någon naturkraft. ”Makt och våld är i själva verket motsatser: när det ena förhärskar absolut, existerar inte den andra.“ Och även om ”våld kan ge den mest perfekta åtlydnad” så bygger det inte politisk makt utan raserar. Våld kan rättfärdigas för att göra politik möjlig men de två ska inte sammanblandas.

Av en slump läser jag Peter Englunds bok om första världskriget, ”Krigets skönhet och sorg”, simultant med Arendts ”Om våld”. Englund redogör för 19 människoöden, han vidarebefordrar deras egna ord och sätter deras liv i kontext. Dessa 19 är på olika sätt underordnade kriget – till exempel som mottagare eller givare av våld – i flera fall bådadera. Englunds människor är av kött och blod och deras verklighet kan betraktas i ljuset av Arendts teorier.

I ”Krigets skönhet och sorg” beskrivs hur sjuksköterskan Sophie Botjarskij den 18 mars år 1916 mottar ett brev från sin kusin Vladimir, löjtnant i ryska armén. Han skriver: ”Detta är inte ett anfall utan en slakt. […] Jag har sett folk riskera tusentals människors liv i hopp om att vinna egna medaljer.” Englunds bok förtäljer kriget i kronologisk ordning. I början är människor så aningslöst förväntansfulla, det promeneras glatt mot det vålds-helvete-kaos som skyttegravarna innebär. Myten om krig som äventyr och mandomsprov accepteras så gärna.

Stämningen år 1914 är att nu ska något ställas tillrätta – en värld förbättras. Arendt skriver om hur demokratiska staters våldshantering styrs av en mål-medel-logik som är rimlig och nödvändig – ändamålen helgar medlen. ”Fördrag utan svärdsmakt är enbart ord” sa den engelske filosofen Thomas Hobbes på 1600-talet. Och visst, det är inte lönt att ha lagar om ingen upprätthåller dem och då ingår våld. Med emfas påpekar Arendt – det är ett av bokens tydligaste syften – hur ytterst osäkert också legitimt våld är. Ändamålet – frihet, fred och stabilitet – äts alltid mer eller mindre upp av medlen – våldet.

”Den banala ondskan” blev ett begrepp efter en annan Arendt-bok som på svenska hette detsamma. Arendt driver tesen att en av de värsta nazisterna, Adolf Eichmann, varken var psykiskt sjuk eller märkvärdigt antisemitisk utan snarare kan räknas som en ambitiös byråkrat, ivrig att göra sitt jobb. Min barndomskamrat Louise drog samma slutsats: ”Jag fick vissa användbara insikter av den där händelsen”. ”Vilka då?” frågade jag. ”Att det som var farligt inte var spöken, monster eller ens fula gubbar utan bara vanliga människor."

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com