Ödet på ett bräde
Amfitryon var en kung i den grekiska mytologin, gift med prinsessan Alkmene.
Enligt myten förklädde sig guden Zevs till Amfitryon medan han var ute i
krig och förförde Alkmene så att hon blev havande med Herakles.
Bildmaterial
Ignacio Padilla.
Ignacio Padilla.
Amfitryon
Ignacio Padilla
Översättning Hanna Axén
Tranan
Boken. På denna myt anspelar Ignacio Padilla mycket medvetet i sin roman Amfitryon, som år 2000 tilldelades priset för bästa latinamerikanska roman. Padilla, född i Mexico City 1968, tillhör den samtida latinamerikanska prosans stora namn och grundade med ett antal generationskamrater 1996 den så kallade crackrörelsen, som bröt med den magiska realismen. De anknyter till en europeisk litterär tradition, inspirerade av Jorge Luis Borges och Julio Cortázar.
”Amfitryon” är en fascinerande och gåtfull roman som lämpar sig för – och tål – många omläsningar, minst tre. Den tar sitt avstamp på ett tåg på väg till Wien 1916 och får sin epilog drygt 70 år senare, 1989; man kan alltså säga att romanens omloppstid är lika lång som den ryska revolutionen och dess följdverkningar. De fyra kapitlen heter, med en syftning på citatet av Fernando Pessoa som används som motto för boken: ”Skugga utan namn”, ”Från skugga till namn”, ”Skuggan av en man”, ”Från namn till skugga”.
På tåget 1916 är det en son som återberättar sin fars öde: hur fadern vid namn Thadeus Dreyer, bördig från de österrikiska Voralbergen, som ung gärna vill slippa bli kanonmat vid tyska östfronten, dit han är inkallad. Därför inleder han ett parti schack med en viss Viktor Kretzschmar. Om Dreyer vinner ska de byta identitet och han ska få tillbringa sitt liv i lugn och ro som banvakt på sträckan München-Salzburg. Han vinner, antar namnet Kretzschmar men finner ingen ro eftersom han förgäves väntar på beskedet om Thadeus Dreyers död. Till slut arrangerar han en tågolycka för att ta livet av nazistofficeren Dreyer, men misslyckas.
I stället hamnar Kretzschmar i fängelse, sonen Franz uppdagar att hans far kanske är en viss Thadeus Dreyer; ett namn eller en persona som genom två världskrig fram till murens fall används av olika personer för att fly undan krigen. Olika personer konfronteras med överlevnadskonstnären Thadeus Dreyer, som gjorde en kometkarriär inom nazistpartiet och vars huvudsakliga intresse var schackspel och det är också genom olika partier schack medspelarnas – eller kontrahenternas – öden avgörs.
I andra kapitlet söker en ung präststuderande i slutskedet av andra världskriget upp någon han tror vara en judisk barndomsvän från Wien, den dåvarande Dreyer, som då blivit en galen, schackspelande, morfinberoende figur vid östfrontens sista utpost på Balkan. Omgiven av stanken av ruttnande lik spelar de schack mot varandra med livet som insats. I denna scen är det oundvikligt att man associerar till Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”.
Tredje kapitlet handlar om den cyniske ukrainske kosacken Goliadkin som dök upp som hjälpreda åt den falske Thadeus Dreyer redan i första kapitlet och som bara inväntar hans slutliga fall, och i sista kapitlet är det en schackspelande författare, Daniel Sanderson, som för ordet.
Projektet ”Amfitryon”, får vi veta, var ett slags skuggkabinett till Hitler, inrättat under ledning av Göring och den skrupelfrie Thadeus Dreyer vars enda intresse egentligen tycka ha varit att spela schack om människors livsöden. Den Adolf Eichmann som döms och avrättas i Israel i början av 1960-talet var, antyds det, i själva verket inte alls Eichmann. Utan kanske en viss Thadeus Dreyer som kodat informationen i olika schackbrev, skickat till personer, som efter hans död mördas innan de hunnit tyda koderna och avslöja sanningen
Spelet med identiteter och de labyrintiska spegeleffekterna i Padillas stramt tuktade och njutbara prosa är ingen berättarteknisk uppvisning för sakens egen skull. Utan berättelsen har en äkta tragisk och snarast antimetafysisk dimension; det finns ingen Gud eller halvgud som kan rädda människan från henne själv; vi har bara varandra och vår egen självbevarelsedrift i ett universum utan riktning. Eller som Herakleitos uttryckte det: ”Tiden är ett barn som spelar bräde, härskarmakten tillhör ett barn”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus