Ondskans skygglappar
En mörk vardag av våld och svek målas upp i Stig Sæterbakkens nya roman "Osynliga händer". Mats Kolmisoppi läser en noirthriller som gör läsaren till medbrottsling.
Bildmaterial
Stig Sæterbakken
Osynliga händer
Stig Sæterbakken
Översättning Niklas Darke
Vertigo Noir
Boken. Det regnar i Oslo. Himlen är en grå disktrasa som vrids om och släpper sitt smutsiga vatten på invånarna i den norska huvudstaden. På de översvämmade trottoarerna kliver polisinspektören Kristian Wold fram medan han förgäves försöker tända sina våta cigaretter. Hemma sitter hustrun fylld av ångest och svartsjuka och skickar oroliga sms till maken, som inte besvarar dem. Han är en lätt deprimerad deckarhjälte i en noirthriller om samhällets baksida, komplett med amoraliska besök på skitiga bordeller och konflikter med överordnade på polisstationen.
I Osynliga händer uppfyller Stig Sæterbakken deckargenrens alla klichéer för att invagga läsaren i en falsk känsla av trygghet och igenkänning. På ett subtilt och precist vis, som delvis måste tillskrivas Niklas Darkes fina översättning, förflyttas nämligen läsarens blick och intresse från denna mörka vardagsverklighet fylld av våld och svek, till Kristian Wolds gränsöverskridande person. Det är genom hans medvetande Oslos eviga regn faller, genom hans medlidande blick som världen framträder.
Polisinspektören har fått i uppdrag att avsluta det olösliga fallet med en försvunnen 14-årig flicka. Ett år har förflutit och det finns inte längre någon realistisk möjlighet att hitta henne i livet. Trots det ger han mamman hopp genom sina frågor och försök att se på fallet med nya ögon. Sæterbakken hanterar mötet och samtalen mellan de två på ett så övertygande vis att man okritiskt går med på att de småningom inleder ett passionerat kärleksförhållande. Solidariteten med Wold är så självskriven där han går omkring med världens sorger på sina axlar. Allt han gör är av omsorg och vilja till att göra gott. Han ser ondskan och svårigheterna hos sin nästa. Men är, när allt kommer omkring, blind för konsekvenserna av sitt eget handlande.
Parallellt med undersökningen av flickans försvinnande utreder Wold fallet med en kvinna som fått sina knäsenor avskurna. Efter att utan framgång försökt få henne att avslöja vem som ligger bakom dådet funderar Wold i sjukhuskorridoren på medlidandets natur. ”För varje nytt rum en som hade det värre och som upphävde medlidandet med den förra. Och till slut, tänkte jag (…) skulle det ändå bara vara ytterst få man kände ett riktigt medlidande med, all omtanke skulle vara förbehållen de sista, dem som det var som allra värst ställt med.” Här formuleras en viktig insikt om vem det är man har att göra med. För trots att han vanemässigt reflekterar över människans utsatthet har han själv blivit så avtrubbad att de känslomässiga reaktionerna inte längre korresponderar med världen.
Psykopaten är en återkommande gestalt i den litteratur som till sin uppgift har att skildra det postmoderna tillståndet. Bret Easton Ellis satte i ”American Psycho” upp reglerna för hur psykopaten skulle skildras, känslomässigt indifferent och fixerad vid ytan. Formeln har använts, om än något modifierad, också i den skandinaviska litteraturen. Senast i Fredrik Ljungs ”Parasiten” och i Yesim Bilgics ”Pause/Play”. Resultatet blir en litteratur där det identifikatoriska glappet mellan läsaren och ”psykopaten” riskerar att ofarliggöra läsningen. När det rör sig om en uppenbart ”störd” person är det lätt att förfasas på tryggt avstånd utan att behöva reflektera över sin egen moraliska hälsa.
Under våren har konstfackstudenten Anna Odell i verket ”Okänd kvinna” undersökt vårdens vidmakthållande av kategorierna sjuk och frisk. Genom att iscensätta en psykos och samtidigt vara vid sina sinnens fulla bruk lyckades hon sudda ut de hårt dragna gränserna mellan det normala och det sjukliga. Under en kort tid fick hon institutionen att vackla och tvingas till självreflektion. Det är ett lysande exempel på gränsöverskridandets förmåga att rucka på makten och att visa upp dess mindre smickrande sidor. Makten känner sig kränkt, makten vill ha sympatier, makten vill ha skadestånd.
Med "Osynliga händer" visar Sæterbakken på ett liknande sätt hur psykopaten som gestalt angår oss moraliskt snarare än patologiskt. Kristian Wold (som naturligtvis kan utläsas som ”kristet våld”) begår, liksom i förbifarten, fruktansvärda brott med läsarens goda minne och obrutna sympati. Och det är först i berättelsens skälvande slutscen som man definitivt måste överge solidariteten med honom för att bevara sin mänsklighet. Det är också här man tvingas inse sin medbrottslighet. Frågan blir då hur man ska reagera. Blir man som sjukvården kränkt över att ha blivit lurad? Förhoppningsvis bär man istället med sig insikten som en nyttig påminnelse om sin egen förmåga till övergrepp. Annars riskerar man bara att gå maktens ärenden.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus