Ingenting är allrajt
Bildmaterial
Ur Emma Rendels "Allt är allrajt".
Allt är allrajt
Emma Rendel
Kartago
Serier. Glädjande nog satsar serieförlaget Kartago på unga, fräscha serietecknare. I nya serien ”Kartago Debut” lovar man ”framtidens stora svenska serieskapare, redan idag”, och det arbetet följer jag förstås med stort intresse.
Först ut är Emma Rendel, som alltså debuterar i bokform med albumet Allt är allrajt, men precis som det brukar vara nuförtiden med seriedebutanter har Rendel redan hunnit etablera sig en smula i branschen: publicerats i Icon Magazine, Galago, Hjälp och Art Review samt som sig bör självutgivit en mängd samlingar som alla återfinns i den här volymen, som närmast är att betrakta som en novellsamling.
I ”Allt är allrajt” är ingenting allrajt. Det som förenar de olika huvudpersonerna är snarare en monumentan känsla av ensamhet, av tomhet och personliga misslyckanden. Det börjar i en ganska ironisk och glättig ton; kritik av konsumtionssamhället, kritik av den ihåliga konstdiskussionen, kritik av svenssonlivets könsstereotypa fasad och inrutade livsstil. Och det kunde förstås ha blivit hur klyschigt som helst, men i Emma Rendels tappning blir det galet, karnevaliskt, psykedeliskt. Karaktärerna är osannolika blandningar – elefantmänniskor, hundmänniskor, ankor och deformerade disneyfigurer lever sida vid sida i de kaotiska bilderna som står i en sådan total kontrast till den lite präktiga texten: ”Vi fick hjälp av våra underbara grannar med problemlösning och tillsammans har vi nått en fruktbar utkomst för framtiden.” Det brinner av ångest. I Emma Rendels bilder fastnar jag länge, de är fyllda av detaljer och stickspår och mycket välgjorda.
Ännu bättre gillar jag ändå de lite längre berättelserna, där tecknarstilen är mer avskalad men där Rendel kopplar greppet om en persons livsöde på ett mer genomgripande sätt. Som novellen ”Visset, Vips Widermar” där vi får följa Vips, den pensionerade skådespelerskan som någon gång för länge sedan nästan slog igenom i teveserien ”Kärleken min älskades vingar” och som sedan dess lever sitt liv liksom i skuggan av det misslyckandet – eller framgången, hur man nu väljer att se det. Alltmedan tiden obönhörligt går framåt speglar sig Vips i det förflutna, och Emma Rendel fångar på det vackra, det fåfänga och det komiska i ett sådant (säkert ganska vanligt) förhållningssätt till livet och åldrandet.
Och allra bäst lyckas Rendel i den tragikomiska novellen om Alan Smith. Alan, som jobbar på en fabrik som tillverkar skämtbajs, och som inte vet hur han ska få ut något av sitt jobb. Alan, som är ensammast i världen, och som går till doktorn mest för att få lite sällskap. Hans gängliga, liksom brutna kroppsspråk påminner mig om den österrikiske konstnären Egon Schieles expressionistiska mansporträtt – i Alan finns tillvarons leda fångad i all sin konstnärliga prakt.
Emma Rendels debut ger verkligen mersmak – och det blir intressant att se hur "Kartago Debut" toppar det här.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus