Pappa slår
Bildmaterial
Den arge
Gro Dahle & Svein Nyhus
Originalets titel Sinna Man 2003
Översättning Lotta Eklund
Daidalos
barnboken. Vissa nyhetsinslag och filmer föregås av en ’Varning för starka scener’. Den Arge behöver också det, det är ingen underhållande sagostundsbok. Bilderboken är inte alltid snäll, festligt skruvad eller ett skojigt äventyr. I bilderboken kan det också utspelas familjedramer och hanteras svåra ämnen och starka känslor, litteraturen kan hjälpa för att tänka på, och prata om, det värsta.
Den norska bilderboken har länge tagit sig gränsöverskridande vägar i uttryck, åldrar och ämnen – nu berättar också danskarna om det mest förbjudna. Ulla Rhedin presenterade ett antal spännande titlar i en DN-artikel i maj, och kanske blir det kavata Daidalos förlag som ser till att vi får även dem på svenska. Den arge är andra titeln av paret Gro Dahle och Svein Nyhus som äntligen översätts, förra året kom Snäll om Lussi som tyst och prydligt uppförde sig så till den milda grad att hon försvann in i väggen, följt av en brakande utbrytning. Att anpassa sig intill utplåning kan många identifiera sig med. Den Arge har en mer specifik problematik, är tillkommen på initiativ av en familjerådgivare i samverkan med psykolog och projektet Vitne til Vold; det handlar om misshandel, om barnet som ser när pappan slår. Det är hemskt – och hemskt bra.
Poeten Gro Dahles expressiva text rullar liksom i Lussi på som vågor, temperaturen höjs med upprepningar i en upptrappning som förtätar stämningen i texten precis som i hemmet där mamma och Boj väntar på om – när – Den Arge ska ta över Pappa: Är pappa tyst? Är Pappa glad? Är Pappa lugn? Ja. Nu är Pappa lugn. Nu är Pappa glad! Se så glad Pappa är! Han är snäll som äpplen på bordet och russin i en gul skål. Snäll som en påse karameller och en tårta med flagga på. Snäll, snäll…
Omtagningar som hoppfulla mantran, men i bild ligger en hammare bredvid guldfiskskålen och på soffbordet tippar en godisskål nästan över kanten. Tapetmönstret är inte kungakronor utan eldslågor, när som helst kan det brista.
Skildringen ur pojken Bojs perspektiv är hjärtskärande smärtsam. Gråt i halsen. Omöjligt att inte beröras. Men så fint visat hur Bojs känslor för Pappa och för Den Arge finns där parallellt, hur de är som två personer i samma kropp, inget hat, bara rädsla och maktlöshet och den orättfärdiga frågan om den egna skulden. Nyhus bilder är överväldigande, Den Arge växer över hela uppslagen, Den Arge går med skiftnyckel i handen som en robot, som en maskin – bilduttrycket associerar till trettiotalets futuristiska plakatstil, med collage i brunt paketpapper och andra pappriga ytor, omvårdnaden representeras av tårtpapper.
Hur ska det här gå? Utan ljus hade det varit olidligt och boken förfelad; Boj tar sig genom en hoppets blå, mental dörrkorridor ut i världen – vilket genidrag att förvandla avslöjandet till en del av en saga, ett hjältedåd, en uppmaning att våga berätta. Boj skriver ett enkelt brev: Kära Kungen. Pappa slår. Är det mitt fel? Hälsningar Boj.
Kungen kommer, Pappa får bo hos Kungen och laga sig själv – en orsak till misshandeln antyds för vuxen läsare – sen, ja sen kan han ta emot Boj när han hoppar från trädet. Det slutar i lättnad, med sol och luft i håret. Stjärnor i munnen, med hopp.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar