Kvinnan i extremhögern: en kuvad mångföderska

I den svenska nazistiska rörelsen förväntas moderna tjejer bli kuvade mångföderskor, ett slags ariska urmödrar. Emil Schön läser Maria Blomqvists och Lisa Bjurwalds unika dokumentation av högerextremismens kvinnor.

boken. Bilden av den organiserade nazisten är en man. På senare år har dock den nazistiska och främlingsfientliga rörelsen i Sverige lockat allt fler kvinnor. Dessa har också fått en mer framskjuten roll i organisationernas propaganda, till exempel som fanbärare vid demonstrationer. I sin reportagebok om kvinnorna i den högerextrema rörelsen söker journalisterna Maria Blomquists och Lisa Bjurwald svaret på hur tillvaron ser ut för kvinnorna inom den högerextrema rörelsen. När de båda ställde sig och räknade deltagarna i nazisternas nationaldagsmarsch i Stockholm 6 juni 2008 var mellan var fjärde och var femte av de knappt 1 000 marschdeltagarna kvinna.  Lusläsningen av Nationalsocialistisk Fronts, numera Folkfrontens, medlemsregister mellan åren 1997 och 2003 visar att omkring 15 procent av medlemmarna var kvinnor. Orter med en aktiv nazistisk rörelse såsom Helsingborg, Trollhättan och Örebro hade flest kvinnliga medlemmar. 

En man som väljer ett liv i en nazistisk rörelse ansluter sig till en ideologi som framställer honom som en utvald hjälte och beskyddare av den hotade vita rasen och dess kvinnor. Men en kvinna som väljer nazismen, vilken roll väljer hon?

Maria Blomquist och Lisa Bjurwald  tar läsaren med på en historielektion i nazistisk kvinnosyn. För nazismen, som ju är en ideologi byggd på sankmark i form av läran om rasers olikhet och rangordning, blir kvinnans roll att säkra den vita rasens överlevnad. Kvinnan ska skyddas från främmande män, från sin egen sexualitet, från offentligheten. Hennes plats är i hemmet som barnaföderska av vita barn. Hitlertyskland gav generösa barnbidrag. Partiet Nationaldemokraterna, en falang som bröt sig ur Sverigedemokraterna 2001, har föreslagit en bonussumma på 100 000 kronor till en svensk kvinna som föder ett femte barn. I Bim Clinells klassiker bland böcker om högerextremismen, ”De hunsades revansch”, kan man läsa hur Nationella Fronten försökte införa en liknande barnbonus till ”franska” föräldrar, en bonus som ogiltigförklarades i domstol.

Vissa kvinnor som väljer nazismen finner sig till rätta som hyllade barnaföderskor, av de 111 kvinnor som granskas i boken var snittåldern för förstföderskor 22 år. För svenskor i genomsnitt är åldern 29 år. Avhopparen Emelie som intervjuas i boken berättar att det är en kick att som kvinna placeras på piedestal och glorifieras som en arisk urmoder.

Det motsägelsefulla för nazisterna tycks dock vara att kvinnor födda på 70-, 80- och 90-talen knappast vuxit upp med idéer om att kvinnor borde ägna sig åt hemmet, föda blonda barn och lojalt backa upp sina krigande makar. Kvinnor i naziströrelsen är heller inte så olika männen som rörelsen skulle önska. Författarnas granskning visar att flera är dömda för misshandel och vapeninnehav.

För kvinnorna i den nazistiska rörelsen finns inte ett osynligt glastak för hur högt de kan avancera, däremot ett ideologiskt uttalat betongtak som säger att: ”kvinnors roll är inte politik”. Ett betongtak som Anna, en avhoppad nazist som intervjuas i boken, kan berätta om. Hon fick agera skuggskrivare åt sin pojkvän som signerade hennes politiska texter med sitt namn. Emelie å andra sidan fick under sin tid i Nationaldemokraterna inte bli aktionsgruppschef för en gatugrupp trots sina väl erkända ledaregenskaper.

Boken ägnar också uppmärksamhet åt Sverigedemokraternas familjepolitik. För att undvika missförstånd slår författarna fast att partiet inte är nazistiskt, dock hade partiet länge starka kopplingar till nazismen. SD:s familjepolitik med begränsad aborträtt, stopp för adoptioner och stöd till hemmafruar är ett arv som partiet bär med sig från den nazianstrukna tiden, menar författarna.  

Enligt Blomquist och Bjurwall har samhället svårt att ta kvinnors rashat på allvar. 2005 stod fyra nazister från Västerås inför rätta misstänkta för terrorbrott efter att ha planerat bombattentat och idkat massiv fönsterkrossning på kommunala byggnader. De fyra dömdes slutligen för grov skadegörelse. De tre männen dömdes till fängelse, medan kvinnan, som enligt förhörsprotokollen varit minst lika drivande som männen, undslapp fängelse. När kvinnor hoppar av naziströrelsen tycks samhället också se mer förlåtande på deras rasistiska engagemang. En förlåtelse som bygger på antagandet att de inte varit lika drivande som manliga nazister.

Avhoppade Anna och Emelie som intervjuas är båda märkta av tiden i den högerextrema rörelsen. Anna håller föredrag för skolklasser, men brottas ännu flera år efter utträdet med dålig självkänsla. Åren med nazismen sitter som ett hårt skal som hon, trots år av terapi, inte kommer ur: ”Jag hade ingen annan identitet, jag var bara nazist”, berättar hon. Emelie tränger bort tankarna från de mörka åren och känner en skuld som hon försöker kompensera för genom att reagera hårdare mot vardagsrasismen omkring sig. 

God dag kampsyster bygger på många långa månaders efterforskningsarbete i arkiv och framför internetforum och granskningen av kvinnorna i Nationalsocialistisk Front är heltäckande. Maria Blomquist och Lisa Bjurwald har lagt en hittills saknad bit i pusslet över den högerextrema rörelsen. Mitt i all historia och analys är det de två avhopparna Annas och Emelies röster som ger pusselbiten färg.

Fotnot: Emil Schön skriver ihop med Linnea Nilsson en intervju- och reportagebok om Sverigedemokraternas väljare.

Emil Schön emil.schon@hd.se042-489 90 00