Vittnesbördens vikt
Bildmaterial
Michael Azar.
Vittnet
Michael Azar
Glänta Produktion
Boken. För 14 år sedan mördades John Hron av nynazister och snart är det 10 år sedan Breen Atroshi vittnade mot sin far och sina farbröder efter att de mördat hennes storasyster Pela inför hennes ögon. ”Det har sagts att människan bara kan vittna på två sätt: med blodet eller ordet” inleder Michael Azar sin bok ”Vittnet”. Breen vittnade med ordet och såvitt jag vet lever hon till denna dag under livvaktsskydd. Ett högt pris, men ändå lägre än det fjortonårige John Hron betalade då han led martyrdöden på grund av sin medmänsklighet.
”Vittnet” är en genomgång av traditionell, akademisk formalia i genren. Azar diskuterar till exempel Sokrates, Jesus och den nutida förtryckarfavoriten Guantanamo, för all del inget fel i det. Men Azars bok är varken speciellt skarp eller brännande, först i epilogen vibrerar något och där skönjer jag ett personligt ärende och tilltal. En essäsamling skriven om ett ständigt aktuellt tema av en firad idéhistoriker och numera även dramatiker – nog hoppades jag på mer av inblick och distinkt avsikt.
Azars fråga är ”Hur känns ett trovärdigt vittne igen?” I undersökningen nämner han den västerländska akademins bästisar; Nietzsche, Foucault, Ricoeur, de gamla grekerna, evangelisterna och en drös andra. Som etnologisk studiebok, en sammanställning av vad några politiska, religiösa och filosofiska tänkare tänkt angående vittnesmålet och hur sanning kan skiljas från lögn fyller den en uppgift – kunskaper har samlats och ett förkovrande låter sig göras.
När min tonårsdotter kommer hem och hävdar okunskap angående de cigg jag hittat i hennes ficka citerar jag den skotske 1600-talsfilosofen David Hume: ”En vis person anpassar sin tro efter bevisen”. Bevisen – vilket stöd vittnet har – måste efterforskas ”ad fontes”, vid källan, vilket Azar diskuterar i första essän.
Bibeln är en hal urkund, det tycks mig som om författaren prövar den som vore den en vetenskaplig källa snarare än en historisk/litterär dito och lämnar övrigt därhän. Kanhända är det så idéhistoriker gör. Men gammalt skitsnack är också skitsnack. David Hume uttryckte sig långt mer diplomatiskt men menade just detta då han vederlade Bibelns sanningsanspråk för 400 år sedan i en rad argument. Att Guds röst är sann för att det står i Bibeln och att Bibeln är sann för att det är Guds röst är ett hopplöst cirkelargument som inte dög för Hume.
Kristna makthavare vet att ”sanning” rinner dem mellan fingrarna. Därför hävdas det att en person visar sin lojalitet med Gud genom att tro det absurda. ”Förnuftet är djävulens högsta hora” lär Luther ha sagt, rapporterar Azar. För Sara Svensson i Knutby var det inte märkligt att Gud sms:ade uppdrag till henne. I den värld hon fostrats sedan barndomen gav en människa prov på sin tillit genom att acceptera det omöjliga.
”Jag såg det med mina egna ögon” heter en annan av essäerna som dryftar människans generella uselhet som vittnen – vi behöver inte ens vara bedrägliga för att vinkla efter egna fördomar. Själv blev jag en gång vittne till ett brott och märkte hur hjärnan genast ville fylla i uppgifter. Det är vår arts specialitet att både kunna inbilla oss vad som helst men också förneka sådant ristat i eldskrift i skyn. ”Kan ordet och tinget någonsin smälta samman?” frågar Azar och tar upp ”renhetskravet” som Michel de Montaigne spekulerade i: det bästa vittnet vore någon ”som är så enkel att han inte har något material att bygga upp falska konstruktioner med”. Finns sådana individer? Är det en personlighet eller något man kan öva upp? Jag funderar på att göra en lista på de uppfattningar jag själv är försvuren åt – mina jäv.
”Guantanamo symboliserar återkomsten av häxjaktens logik – i global skala”, skriver Azar i den sista essän. Under medeltiden torterades och brändes tiotusentals människor i hela Europa för brott som samröre med satan och trolldom. Ordet häxjakt använder Azar i överförd bemärkelse, det görs hela tiden med syftning på diverse brott, till exempel pedofili, terrorism och rasism. Får jag ta tillfället i akt och mana till behärskning angående nyttjandet av beteckningen häxjakt. Essensen i häxbränningarna är att folk avrättades för brott som inte är möjliga att begå. Rättssäkerheten hotas ständigt, oskyldiga anklagas och det är illa nog, men kan vi inte komma överens om att vi spar häxjaktparallellen till då personer anklagas för brott som inte kan finnas?
Azar spänner musklerna, de flexar och glänser i skenet av lärdomslyktan. Han bjuder tät "undervisning” och det är trevligt. Jag läser gärna kunnig skrift om vittnesmål varje dag tills jag dör. Men varför den automatiska redogörelsetonen där de moderna beläggen känns ditklämda för att ge relevans och kunna nämnas på baksidan? Azars tag i läsarens hand är nonchalant – vad är det han själv vill vittna om?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus