Ett tänkvärt luftslott av åsikter
Bildmaterial
Den humanistiske misantropen
Gustaf Ottosson
Kaukinen/Donner
boken. En ung man kliver på tåget i Stockholm. Han ska ner till Bremen. Till vardags studerar han, ytterst nitiskt och ambitiöst, litteraturvetenskap vid universitet. Hans namn är Markus och han betraktar sig själv som både bildad och begåvad. Han lider otvivelaktigt av vissa anlag för hybris.
Men han kommer snart att få sin världsbild och självsyn prövad i grunden. När han kliver in i tågkupén sitter där endast en yngre affärsman till synes fullkomligt uppslukad av att arbeta på sin lilla dator. Markus betraktar mannen, skisserar i fantasin hans enahanda bakgrund, hans torftiga tillvaro och trista liv.
I Södertälje stiger en märklig uppenbarelse in i kupén. Han har stora synliga tatueringar, bär sliten skinnjacka och nötta jeans och är i tjugofemårsåldern. Men Markus, som försöker iaktta den nye passageraren i smyg, slås snart av de milda och kloka ögonen som inte överensstämmer med resten av mannens framtoning. Den nypåstigne mannen heter Alexander. De inleder ett samtal.
Diskussionen som sedan utspinner sig mellan Södertälje och Skåne är i princip hela handlingen i den märkliga och egensinniga debutromanen Den humanistiske misantropen av Gustaf Ottosson – av förlagets pressbild att döma överrumplande lik bokens Alexander.
Samtal, skrev jag. Det rör sig i ärlighetens namn snarare om en enda lång, högstämd och rätt svulstig dialog som Alexander framför medan tåget kränger sig fram utmed stambanan. Han är oförblommerat hård och kategorisk i sina omdömen. Han resonerar egentligen inte. Han fastslår sanning efter sanning med en aldrig sviktande övertygelse eller trytande iver, även om Gustaf Ottosson gör återkommande försök att framställa samtalet i romanen som en variant av den klassiska majevtiken, den sokratiska förlossningskonsten.
”Den humanistiske misantropen” är en märklig hybrid till bok. Den sjuder av infall och upprymda uppslag som varvas med avsevärt mer stelbenta och tvärsäkra påståenden om allt mellan himmel och jord – och litet till. Alexander menar att allt i livet går att reducera till ”logiska resonemang” och ”rationalitet”; med logikens hjälp kan allt förklaras, kontrolleras och ges en orubblig struktur.
”Med logiken går alla mänskliga känslor att kontrollera”, säger han till exempel. Det beklämmande är att han glömmer att logik är en metod, en tankemodell, som är beroende av sina utgångspunkter. Logiken går aldrig att avskilja från värderingarna – vad än Axel Hägerström och Oxfordskolans företrädare en gång hävdade.
Så när Gustaf Ottosson med hjälp av en sin frihjulande och oförankrade logik vill visa att hans ganska fördomsfulla och elitiska världssyn är sanningen och inget annat än sanningen återstår endast – vid ett närmare betraktande – ett luftslott av åsikter och ännu fler åsikter.
Samtidigt är ”Den humanistiske misantropen” en tänkvärd och intressant bok. Det är ett – för svenska förhållanden – ovanligt försök att återuppliva en filosofisk och moralisk diskussion och föra in den i skönlitteraturen. Den är en inte helt oangenäm korsning av sokratiskt tålamod och nietzscheansk hetsighet, men också en plädering för något märkligt kreatur som ska föreställa en ny sorts övermänniska, en icke-elitisk elitism, i en tid av kulturellt förfall präglad av ständiga värdeförluster.
Det finns bakom den enerverande tvärsäkra fasaden en desperation och frustration som nog, trots allt, säger en hel del om den tid som är vår samtid. Dessutom skriver Gustaf Ottosson stundtals på ett elektrifierande, aggressivt och elegant sätt om angelägna frågor som åtminstone väcker min nyfikenhet på vad han kommer att skriva framöver. Originell är han hursomhelst, hur irriterande den fördomsfulle besserwissern Alexander än är.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus