Novellrop om nåd
Bildmaterial
Einar Askestad.
Kvinnohistorier
Einar Askestad
MBM Förlag
BOKEN. Det går inte att slarva när man läser Einar Askestad. Jag märker att jag gång på gång bläddrar bakåt i de här rätt korta 21 novellerna: Aha! Var det så han menade? Var det därför han valde just det där ordet, just den där rörelsen, just den där inledningen?
Kvinnohistorier är en titel som är rymmer allt och alla, men jag glömmer den snart, för när Askestad berättar, då kunde boken lika gärna heta "Historier". Det är livsberättelser som oavsett kön ramar in mer än vad som får plats på boksidorna. Något har hänt. Något kommer att hända. Vi är ofta i mitten, medan det pågår, medan konsekvenserna så smått börjar komma, och känslan är att det inte går så mycket att göra något åt det som sker. Det är bara att hålla sig själv i handen och hoppas på det bästa. Kanske i nästa novell?
Men hur är det där? Jo, någon måste säga något. Hon svarar att det ju är bra, för annars är det mest hon som pratar. Men först ska det gå några varv, och så kommer hon in och drar en historia i själva pausen och de hamnar i frågeställningen: Finns det skämt som fungerar om och om igen? Ja, kanske det. Men nu vill man väl ha det hårda, inte alla omskrivningar? Som ”Jag älskar dig”? Återigen: det ska tas fler steg, det är en fest som väntar, och till slut är det dags att gå, verkligen dags att gå därifrån.
Einar Askestad ser på ett högre plan till att festen pågår redan när dörren öppnas för läsaren och texten börjar åtminstone då och då mitt i en tanke eller ett resonemang. En rörelse drar in en i berättelsen. Han vet att det ibland räcker med att se sig om för att skapa laddning. Vad han genom sitt sätt att skriva säger är: Vi kommer aldrig förbi ansträngningarna att observera världen, reflektera över vad vi ser och sedan söka ord för våra upplevelser. I en värld som inte alltid är vacker, utan ofta svår, ful och motbjudande kan det krävas uthållighet och ett visst mod att söka tills man finner just det rätta ordet. Man måste söka ord som via ögat, munnen, näsan och huden förs in i läsarens medvetande.
Och det är det som Einar Askestad lyckas med.
Han vet att bilder förändras, och det är det han vågar låta dem göra.
Som om skrivandet är ett rop om nåd.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus