Gubbröra

Att männen även i konstvärlden favoriseras och premieras är kanske ingen nyhet. Men att så många företrädare för konstinstitutionerna tycks tro att det mesta löser sig av sig självt får Linda Fagerström att undra om man ska bli skrämd eller skratta.

BOKEN. Världen är inte jämställd. Kvinnor och män har inte samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det är ingen nyhet. Konstvärlden är heller inte jämställd. Det är egentligen heller ingen nyhet; varför skulle denna fraktion av samhället ha radikalt annorlunda förutsättningar än resten?

Konsthistoriker och konstnärer har under snart 40 år dokumenterat, diskuterat, analyserat och protesterat mot dessa missförhållanden, men inte förrän nu tar KRO och KIF, Konstnärernas Riksorganisation respektive Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare på allvar initiativ till en övergripande kritik. Detta sker genom Konsten – så funkar det (inte), en undersökning i bokform av genusvetaren Vanja Hermele, som tidigare gjort liknande undersökningar på teaterns och filmkonstens områden i Sverige.

Boken innehåller inga överraskningar. Både män och kvinnor i konstvärlden premierar män och mäns konst. Alla påstår att de jobbar ihjäl sig för jämställdheten, alla skiter ett stort stycke i jämställdhet så snart intervjun är över. Det är för jävligt, men det är ingen nyhet.

Bokens förtjänst ligger därför inte i att den pekar ut (välkända) oegentligheter. Värdet är snarare av underhållningskaraktär. (Om genren är komedi eller skräck förblir dock oklart.) En rad inflytelserika företrädare för konstinstitutioner uttalar sig på ett häpnadsväckande sätt. Jag har svårt att avgöra om uttalandena beror på chockerande naiv självgodhet eller om de – mer negativt tolkat – visar vilken förbluffande ignorans man kan uppvisa på det här området och komma undan med det. Eller möjligtvis, vilken arrogans man utan vidare kan visa någon (det vill säga intervjuaren, Vanja Hermele) som upplevs som företrädare för en sådan skitfråga som jämställdhet.

Richard Julin, chefsintendent vid Magasin 3, uppger att han tänker på jämställdhet hela tiden (hela tiden!) och arbetar med det väldigt aktivt. Inte bara det. Hör på detta. Richard Julin säger att han ”under flera år nu, de senaste sex sju åren” tror att han ”nästintill bara har arbetat med kvinnor. Vi har inte tittat exakt i procent eller i antal men min känsla nu är att det varit fler kvinnor än män som ställt ut.” Under perioden han talar om har Magasin 3 ”exakt i procent eller i antal” haft utställningar med elva kvinnor och tjugotvå män. ”Nästan bara kvinnor” alltså. Eller rättare sagt, 33 procent.

Vid entrén har Magasin 3 fyllt en vägg med namnen på de konstnärer som ställt ut hos dem sedan öppningen 1988. Männen dominerar stort. Hur känner en kvinnlig konststudent inför denna vägg? Richard Julin: ”Ärligt talat har vi så många kvinnliga konstnärer nu så att jag oroar mig nästan mer för vad den manliga konststudenten ska tycka.” Listan innehåller namn på femton kvinnor och fyrtiosju män. Det är alltså 24 procent kvinnor. Darra månde manliga konststudenter.

Peter Bergman, som driver Alp Gallery i Stockholm, beskriver stolt hur han är en första klassens jämställdhetsivrare. ”Det har blivit så” säger han, ”att galleriets verksamhet har en jämvikt mellan män och kvinnor. Hade jag fått stöd från staten för att driva ett galleri där man måste ha 50 procent kvinnor, då hade jag inte behövt anstränga mig, det hade varit jättebra.” Jättebra var ordet. Under de senaste fem åren har Peter Bergman ställt ut tio kvinnor och arton män. 36 procent kvinnor.

Både Richard Julin och Peter Bergman ljuger intervjuaren rakt upp i ansiktet. Ingen av dem tror att hon kan läsa innantill i institutionernas egen statistik. (Det kan de ju i och för sig uppenbarligen inte själva.) Bägge framställer sig som jämställdhetens banérförare. I blank rustning på vit springare krossar de patriarkatet genom att var fjärde och var tredje gång visa en kvinnlig konstnär. Hurra!

Den tredje musketören i detta konstens jämställdhetstriumvirat heter Lars Nittve, Moderna Museets chef. ”Är det någon”, säger han, ”är det någon som driver jämställdhetsarbete här så är det jag. Den som först höjer rösten för en sådan här sak, det är jag.” Självgodheten svämmar över. Vid hans tillträde 2004 hade museet en ojämställd utställningsverksamhet, men ”sen har vi pushat det och sen kom vi till en punkt där det skötte sig av sig självt, det är svårt att säga varför. Det är jätteintressant, nu är det någonting som sker av sig självt, könsfördelningen.” Ja, visst är det jätteintressant, särskilt eftersom Moderna under åren 2005–08 gjorde 15 stora separatutställningar, varav tolv med män (och de tre med kvinnor visades inte i stora salen).

Lars Nittve beklagar sig över att dagens globaliserade konstvärld bidrar till att det ”på något sätt” blir gubbar, gubbar och åter gubbar i utställningsprogrammet. I icke-västerländska länder finns det inga kvinnliga konstnärer, nämligen. Hm. Moderna Museets samlingsutställning ”Afrika Remix” 2006–2007 innehöll fler kvinnliga konstnärer än alla de västerländska ”Tid och plats”-temautställningar som visats under jubileumsåret 2008 tillsammans. I dem deltog fem kvinnor (och sextio män). I ”Afrika Remix” tjugo kvinnor.

”Med facit i hand”, säger Vanja Hermele, ”är det museets i-landsfokus som motverkat jämställdheten på Moderna Museet. En sådan uppgift skulle ha kunnat hjälpa Nittve i genusanalysen, förutsatt att han hade räknat antal kvinnor och män vartannat år som han framhåller att han gjort.”

Okunskap om icke-västerländska länder och kvinnor. Obehagligt bekant kombination. Men, misströsta inte. Ljus i mörkret erbjuds av intendenten Fredrik Liew på Moderna Museet. Här är en grabb som tänkt till. Fredrik Liew ”tror” att ”lovande kvinnliga konstnärer” under modernismen ”varit tvungna att avsluta sina konstnärskap innan de kanske ens har hunnit bli konstnärer.” Och detta, mina vänner, ”tror” han har ”rätt mycket att göra med, och nu spånar jag fritt, könsmaktsordningen.”

Och nu spånar jag fritt!?Vilken ocean av ignorans inför fakta som varit välkända världen över sedan decennier. Detta handlar om fullständigt fundamentala kunskaper om den moderna konstens förutsättningar och framväxt, ja, hela vårt samhälles historia. En så flagrant kunskapsbrist på vilket annat område som helst och avskedet hade varit ögonblickligt.

Varför är då konstvärlden ojämställd? ”Förklaringen”, slår Vanja Hermele lite förnumstigt fast, ”kan vara så enkel, att den som hela tiden får fördelar av en hierarki är mer benägen att uppfatta den som både rättvis och rationell än den som systematiskt diskrimineras av den.”

Jodå, you bet. Så är det. I konstvärlden och i alla andra världar. Men det har vi, som sagt, vetat länge.

Fotnot: Under 2009 finns ingen kvinna bland Moderna Museets stora separatutställningar.
Magasin 3 visar under 2009 separatutställning med en kvinna. I dag klockan 10.00 pratar Vanja Hermele om sin bok i Almedalen.

Linda Fagerström linda.fagerstrom@me.com