Serier på blodigt allvar
Den intressante serietecknaren Henrik Bromander har i tio års tid
utöver sina egna serier skrivit manus till andra alternativa serietecknare.
Nu har han samlat ett stort antal av dessa samarbeten i antologin Allt
jag rör vid försvinner och resultatet är imponerande. En
spännande odyssé bland Seriesveriges hotties, samtidigt en fördjupad och
nyanserad bild av en riktigt vass manusförfattare.
Bildmaterial
Kim W Andersson.
Allt jag rör vid försvinner
Henrik Bromander
Kartago
Love hurts
Kim W Andersson
Kartago
serier. Boken får mig att tänka på två självklarheter som man lätt glömmer: 1. Hur viktigt manuset och texten är för att en serie ska bli bra. 2. Hur viktiga bilderna är för att en serie ska bli bra. Antologin fungerar på mig närmast som en pedagogisk påminnelse om hur bild och text samverkar för att skapa en hållbar och konstnärligt intressant helhet.
För det blir ju så otroligt stor skillnad i känslan. När det i titelberättelsen är Anneli Furmark som tecknar lägger sig ångesten som en våt filt, det existentiella allvaret är i fokus, den svenska snålblåsiga vardagsdeppigheten, ensamheten, kylan, utanförskapet. Den medelålders kvinna som är berättelsens huvudperson vandrar omkring på stan, söker planlöst efter vardagens godbitar men får nöja sig med en erotisk dröm om den betydligt yngre snyggingen på Seven Eleven. Det kunde ha varit asroligt, men det svarta humoristiska draget i Bromanders prosa står tillbaka för det liksom närmast nordiska vemod som lyfts fram av Furmarks bilder.
När Nanna Johansson håller i pennan händer motsatsen. Ett par bjuder sina (ovetande) vänner på den nyförlösta kvinnans moderkaka som dessert. En av gästerna blir så upprörd att han kastar ut bebisen genom fönstret, och vänskapen mellan vännerna tycks stadd i total upplösning. Ändå skrattar man – det är ju Nanna Johansson som ritat, och bilderna signalerar överdrift, tidsandeskratt.
Man förstår att tecknarna verkligen inspirerats av Bromanders manus. Tematiskt kretsar berättelserna kring religionsfrågor, tankar om skuld, heder och sexualitet, och de har alltid en egensinnig, omisskännligt bromandersk ton som varvar burleskeri, intimitet, sakpolitik och snygga storys.
Bäst gillar jag berättelserna som drar åt det groteska, som den av Pontus Lundkvist illustrerade ”Myrmecophagidae” om en tonårskilles skamfyllda erotiska dragning till en myrslok eller ”Ordningen” där Sandro Müntzings slarvigt naivistiska tecknarstil står i bjärt och obehaglig kontrast till berättelsens bråddjup där sexualiserat våld, mord och grupptryck är några av ingredienserna.
I Sverige har vi inte sett den här typen av antologier förut, och Bromander skriver själv i förordet att han inspirerats av amerikanska serietecknare i sitt arbete med boken.
En annan serietecknare som definitivt inspirerats av amerikanska serier är albumdebuterande Kim W Andersson (vad W:et står för tycks skifta: wildstyle, warlock, warrior är några epitet). Love hurts, som albumet heter, har tidigare gått som serie i tidningen Nemi och är något för svenska förhållanden så ovanligt som serienoveller i gotisk-romantisk skräckstil. Här trängs zombierna, sjöjungfrurna, gengångarna och superhjältarna, blodet fullkomligt sprutar och kärleken är omöjlig och melankolisk.
På omslagets baksida poserar Andersson i värsta Lovecraft-look-alike-stilen och alltsammans är oerhört välavvägt: allvar, humor, ironi, gotik – det är omöjligt att säga vad det ena börjar och det andra tar vid – och faktum är att jag gillar det skarpt.
Berättelserna är sentimentala och överdrivna, de dryper av känslor och excellerar i våld, men lyckas samtidigt vara vackra och ömsinta.
Och även om jag kanske i längden är glad att det här inte är vardagsmat bland unga svenska serietecknare sticker Kim W Anderssons populärkulturella stil ut på ett uppfriskande sätt från Bromanders skeva gäng.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus