Mord för en handfull dollar

Den nya globaliserade maffian får filmvärldens alla gangstrar att likna söndagsskolebarn. Mats Holm har läst en alarmerande bok om hur den organiserade brottsligheten tar greppet om världsekonomin.

Boken. Maffian fascinerar. I hängivet fiktiv statur som i ”Gudfadern”, ”Maffiabröder” och ”Sopranos” lika mycket som i kompetent journalistisk skepnad i Lasse Wierups ”Svensk maffia” eller Roberto Savianos ”Gomorra”, två av de senaste årens mest uppmärksammade böcker om verklighetens gangsterorganisationer. Den senare pekade ju också på hur de fiktiva maffiaskildringarna tjänar som rollmodeller för de verkliga när unga napolitanare drömmer om att bli som karaktären Tony Montana i filmen ”Scarface”.

Dikten som förebild för verkligheten är kanske vad som har lockat i de fiktiva maffiaberättelserna. Den stillsamma lunken, den på många sätt välordnade tillvaron i efterkrigstidens västerländska välfärdssamhällen och konforma folkhemsbyggen krävde ett psykologiskt andningshål, en tittglugg in i något som kunde upplevas som mer autentiskt, ett liv som i högre utsträckning balanserade på knivseggen och präglades av andra ideal – hedern, lojaliteten, familjen, ändamål som i alla lägen helgade medlen.

Och vilken sorts liv var egentligen mest förfuskat? ”To live outside the law you must be honest”, sjöng Bob Dylan. Nog bottnade en del av vår tjuskraft inför amoraliska figurer som Michael Corleone och Tony Soprano i en upplevelse av existentiell klaustrofobi.

Välfärdssamhället var visserligen den bästa av världar, men… var det inte något som saknades…

Men när folkhemmet inte längre är lika lätt att känna igen, när det inte längre känns lika bra att lämna dörren olåst på natten eftersom en verklig variant av någon av Corleones underhuggare kanske står och väntar därute på just sin chans, då fryser fascinationen snabbt till skräck.

Den första scenen i Misha Glennys McMaffia (utmärkt översatt av Hans Magnusson) är just så fasansfull. En man kliver ur en röd Toyota i ett avsomnat medelklassområde i södra England, han har en blå och en vit kartong i händerna, han traskar fram till ytterdörren, ringer på. Därinne sitter Karen Reed, 33-årig geofysiker, dricker ett glas vitt vin med en väninna. ”Har ni beställt pizza?” hojtar mannen. Karen öppnar dörren, pizzabudet drar fram en pistol och skjuter ihjäl henne. Flera skott i huvudet, prosaiskt.

Mordet var troligtvis utfört på anstiftan av Tjetjeniens president Dudajev, även om det just denna gång råkade bli ett misstag. Det tilltänkta offret var Karens syster, Alison Ponting, producent på BBC.

Misha Glennys bok är rik på den sortens scener som kunde ha varit skrivna för någon av filmerna om den amerikanske agenten Jason Bourne, men är återskapad verklighet, sann historia. Glennys tes är att det är just maffian och den organiserade brottsligheten som mer än något annat expanderat i det maktvakuum som uppstod i de forna kommunistländerna efter kommunismens fall och som nu dyker upp i det avreglerade Västeuropa som under kalla kriget i grund och botten var en mycket tryggare plats att leva i.

Många av dessa organiserade syndikat har dessutom ledare med förflutet högt uppe i de kommunistiska partierna, varför gränsdragningen mellan vad som är utanför lagen och vad som är statlig verksamhet är hårfin.

Den ryska maffian fungerade till och med enligt Glenny som ”barnmorskor” när kapitalismen skulle förlösas i Ryssland, som garant för en någorlunda stabil övergång från den kaotiska planekonomin (kaoset bestod i att hälften av ekonomin höll till i den svarta sektorn) till marknadsekonomi. Till skillnad från i USA eller Italien med sina fem familjer fanns det i Ryssland tusentals maffiaorganisationer. År 1999 fanns det mer än 11 000 registrerade ”privata säkerhetsföretag” i Ryssland. Dessa sysselsatte över 800 000 personer.

Därtill kom kanske en halv miljon oregistrerade säkerhetsföretag. Det kostade sju dollar att göra sig av med en klient utan livvakter, det dubbla om rivalen hade livvakter. Vapen fanns, varje år under 90-talet begicks nästan tusen mord av det slaget i de stora ryska städerna.

Sedan dess har den organiserade brottsligheten breddat sitt verksamhetsfält. Den har blivit transnationell, verkar över hela världen. Glenny visar med exempel från Sydafrika, Jugoslavien, Nigeria, Dubai och USA hur trådarna hänger ihop, hur en franchiseliknande ”McMaffia” kontrollerar en allt större del av världsekonomin.

Om kommunismen var själva jordmånen ur vilken den växte fram har liberaliseringen av de internationella finansmarknaderna de senaste åren försett den med nya jaktmarker.

Den allra mest populära sysslan för transnationella brottslingar i dag är att ta pengar från regeringar:varusmuggling med höga skattesatser kostade år 2006 statskassorna i EU:s medlemsländer ofattbara 100 000 000 000 dollar.

Det är förstås skrämmande läsning, för det är så man måste läsa denna rapport, som ett stycke alarmerande journalistik av hög kvalitet. I vanliga fall brukar man lovprisa skribenter som gestaltar sitt ämne, som är generösa med dramatiska scener.

Min invändning mot Misha Glenny är i så fall att han sovrat för lite i sin gestaltningsiver och att det skett på överblickbarhetens och den beskrivande och förklarande nivåns bekostnad.

De många scenerna har en tendens att skymma varandra, i synnerhet som Glenny själv är med i texten, inte bara i det beskrivande utan också i det dramatiska skeendet. Det är dock en randanmärkning. ”McMaffia” är angelägen, inte bara för att den får Al Pacino att framstå som ett söndagsskolebarn.

Mats Holm n.mats.holm@hotmail.com