Pojken som kunde tala med hundar
Bildmaterial
David Wroblewski.
Berättelsen om Edgar
David Wroblewski
Översättning Rebecca Alsberg
Natur & Kultur
boken. Min uppfattning om litteratur är att den är sällsynt. Kanske är det elitistiskt, men jag delar upp skrift i två grupper: litteratur och text. Litteratur är särskilt, en konst att bemästra där den mest avgörande beståndsdelen är att författaren har språket i sin hand. Jag har inget emot text, det finns bra och dålig och jag är själv producent av det. Utanpåverket spelar ingen roll för min sortering, litteratur kan återfinnas på oväntade platser: i en bloggkommentar, en lapp på Ica – det jag tror ska vara brukstext visar sig då och då vara litteratur. Motsatsen är lika vanlig, förpackningen ”bok” ger inga garantier för att det ska finnas litteratur däri – ofta är sidorna fyllda av text.
Berättelsen om Edgar är text – dålig text – i sin helhet en kalkon, dock korsfäst på en av människosläktets mest magiska stycke litteratur: Hamlet. Minsann har debuterande David Wroblewski tagit Shakespeares stomme och ur ”Something is rotten in the state of Denmark” har han spikat fram ”Something is rotten at a kennel in the state of Wisconsin”. Wroblewski har slängt in allt han kunnat komma på i de här 613 sidorna. Hans stumhet inför litteraturens väsen, nämligen det att det bör finnas en proportion mellan berättelsen och författarens ström av uppslag, borde användas till varnagel på skrivarskolor.
Pojken Edgar föds stum men hörande likt de mycket särskilda hundar han omger sig med. Modern Trudy och fadern Gar driver en kennel, farbrodern Claude med ordet trubbel stämplat i pannan dyker upp. Ni kan väl er Hamlet? Mord på fadern följer, faderns spöke och Edgars kamp för upprättelse ända in i kaklet.
Stephen King rekommenderar den här boken och Oprah har haussat den i sin bokklubb och den är precis så banal och medelmåttig som den behöver vara för att sådant ska ske. Men också annan amerikansk media har gillat boken, den anses inte endast vara framgångsrik ur ett dollarperspektiv utan också hålla en viss litterär kvalitet. Var det inte bara ett smart PR-spektakel av Horace Engdahl då han en vecka innan nobelpriset senast tillkännagavs hävdade att den amerikanska litterära världen led av viss trångsynthet. Hade han rätt?
Alla vill tycka om någon som Edgar. Tystnaden han för med sig är inte av slaget dödstystnad, hans stumhet är en sfär full av möjligheter som förlänar honom en unik förståelse för hundar och natur. Han talar inte orden utan formar dem men händerna och det gör honom särskild. Texten är framkämpad men fläckvis finns känslomässigt välformulerade ställen, som när Edgar vandrar med hundarna Essay, Tinder och Babu genom flera kapitel – det är fint och den ordlösa gemenskapen mellan hund och människa är nog det som attraherar mängden läsare.
Synd bara att Wroblewski inte kan skriva. Romanformen förefaller vara en ursäkt för att få delge hundkunskaper. Framställningen har flagranta mistor av den typ som finns i Richard Hoberts ”Tre solar”, där det märkvärdiga med de tre solarna aldrig förklaras. Till exempel har Sawtelle-hundarna, vilka kallas så efter familjens efternamn, något mystiskt i sin släktlinje vilket det ständigt anspelas på. En parallellhistoria som delvis utspelar sig i Korea vävs kring detta – hur det ligger till får vi aldrig veta. Ida Paine, det obligatoriska klärvoajanta mediet, säger till Edgar: ”Innan du föddes berättade Gud en hemlighet för dig som han inte ville att någon annan skulle få veta”. Nej, och som Wroblewski inte heller vill att läsarna ska få veta. Stommen i verket är porös och i kombination med en bombastisk mystik blir det ofta löjeväckande. Jag går och går, söker en glänta, men det kommer bara mer hundinformation av typen koppelkorrigeringar, bakben och avel, avel, avel – att boken inleds med ett Darwincitat är ingen slump.
Ändå är berättelsens språkdräkt av typen ”Visserligen hade hennes barndom i fosterhem gjort henne extra känslig för att förlora närstående, men behovet att behålla sin familj intakt låg i hennes natur från första början” – alltså inte gestaltande utan övertydligt utskriven. Personerna är utlämnade och respektlöst behandlade. Trudy, Edgars mor, har jag på topp tio över illa skildrade karaktärer i litterär historia. Varför Claude och Trudy handlar som de gör är av största betydelse men det förblir oförklarat trots Wroblewskis sätt att i somligt skriva läsaren direkt på näsan.
Chockerande många läsare har redan tilltalats av den här romanen, ytterligare kommer att dras med i fallet när den nu översätts världen över. Nåja, den är inte sämre än något av Camilla Läckberg eller Dan Brown. Hollywood håller säkert redan på att casta filmen – Shakespeare goes Lassie – varför inte?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus