I mördarens spår
Bildmaterial
Anne Rambach.
”Doft av ondska” är en thriller fylld av atmosfärrika Parisskildringar.
Doft av ondska
Anne Rambach
Översättning Helena Stedman
Sekwa förlag
Boken. Inför den avgörande slutstriden i Anne Rambachs nya deckare, Doft av ondska, köper hjältinnan Stieg Larssons ”Millenniumtrilogi” till sin far i julklapp. Stieg Larsson verkar nu vara minst lika berömd i Frankrike som Carl Larsson och August Strindberg. Och det är nog inte omöjligt att Larssons punkhjältinna med en förmåga att ge tillbaka med samma mynt, Lisbeth Salander, delvis stått modell för huvudpersonen, frilansjournalisten och före detta fotomodellen Diane Harpmann, i Anne Rambachs böcker, som bäst kan beskrivas som feministiska actionthriller.
Rambach introducerades på svenska förra året med sin åttonde bok, ”Bombyx” där Diane Harpmann hamnade mitt i en blodig eldstrid i Chinatown, och till den refereras ständigt i ”Doft av ondska” som på franska heter ”Parfum d’enfer”. Varför man inte översatt titeln rakt av till ”Helvetesparfymen” är lite obegripligt, det skulle ha varit en betydligt mer slagkraftig titel.
Diane Harpmann har, som vi fick veta redan i ”Bombyx”, förlorat man och barn i en bilolycka och bär fortfarande sorg, hon ägnar sig mycket åt aikido, lever spartanskt på nudlar och grönt te och försöker frilansa sig fram i den hårda parisiska tidningsverkligheten där hon delar levnadsnivå med papperslösa invandrare. I ”Doft av ondska” har hon det så dåligt ställt att hon tvingas göra modereportage. I samband med lanseringen av en parfym vid namn ”Enfer” ska skådespelerskan Angelina Jolie framträda. Jolie blir överraskande nedskjuten och dödad. Diane tar anställning på kosmetikajätten Aube för att infilt-rera och skriva ett avslöjande reportage om deras arbetsmetoder och personalpolitik samtidigt som hon bedriver mordspaning.
Rambach rör sig med klichéer – i den vidriga modevärlden bedrar och lurar alla varandra och Diane Harpmanns fenomenala kamp-sportförmåga överträffar nog Spindelkvinnans.
Ändå läser man henne gärna, oavsett om man fascineras av thriller eller inte, på grund av flera orsaker. En är den fantastiskt atmosfärrika Parisskildringen, i ”Doft av ondska” snöar det hela tiden över alla de kända byggnaderna i Paris innerstad. I en passage sker en lång jakt efter mördaren på skridskor mitt i natten på ett fruset Seine och beskrivningen ger vid handen att författaren nog vet ett och annat om att åka skridskor.
Ett annat skäl att läsa Rambach är att hon gör samhällets förlorare till moraliska vinnare. De som går över lik visar sig, trots sina pengar, vara ömkliga och olyckliga människor utan verkliga vänner. I boken finns ett porträtt av den döende och åldrade kvinnliga vd:n för kosmetikaföretaget, som i sin perversa jakt på evigt liv kan ha varit en av mordanstiftarna. Besöken i denna kvinnas gemak hör till bokens höjdpunkter, verkligen ett stinkande l’ancienne regime. Men lösningen på mordgåtan får man inte veta förrän de allra sista sidorna, så Rambach lyckas hålla spänningen uppe.
Rambach polemiserar mot den hänsynslösa framgångshysteri som många unga verkar lida av i dag; hon slår ett slag för solidaritet, lojalitet, rättvisa, heder, anständighet och moral. Hon har med andra ord en tydlig politisk agenda och hon kämpar också aktivt i organisationen Act-Up mot könsdiskriminering och homofobi.
Man kan invända att mordintrigen är för konstruerad och osannolik, ett slags thrillerfantasy.
Om det vore lite mindre fantasy över Rambach skulle hon kanske övertyga mer både med sin samhällskritik och med sina mordmisstänkta som de thrillerförfattare som har en mer beprövad erfarenhet av verkligheten, som John Le Carré.
Å andra sidan skulle hon bli tråkigare. Välj själv.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar