Paranoia i väggarna
Något tryggare och trevligare än att höra någon pyssla med något i köket hemma
hos dig finns nästan inte. Att höra okända bestyr filtrerade genom väggar är
mindre trevligt. Ja, det kan till och med kännas kusligt – ”unheimlich”, med
Freuds ord, som tydligt kopplar till hemmets väggar.
Bildmaterial
Roland Topor
Hyresgästen
Roland Topor
Översättning Elias Wraak
Sphinx
Boken. Den urbana människans rädsla för det främmande handlar främst om en rädsla för andra människor. Uppstår den paranoida människan med den moderna staden? Nej, men i takt med industrialiseringen blir bilden av henne elementär – den tillhör oss alla.
Den polsk-franske mångkonstnären Roland Topors (1938-1997) roman Hyresgästen (”Le Locataire chimérique”, 1964) är ett relativt sent bidrag till den paranoida litterära genren; hundranio år efter Nervals ”Aurélia”, sjuttiofyra efter Hamsuns ”Sult”, sextiofem efter Strindbergs ”Inferno”. För att inte nämna Kafka.
Men hos Topor finns också ett berättarperspektiv – ett snabbklippande visuellt allseende – som snarast vetter mot ett annat medium. Det är ingen tillfällighet att det är Roman Polanskis filmatisering från 1976 (i vilken Polanski själv briljant spelar huvudrollen) som gjort den hemska historien oförglömlig: om enstöringen Trelkovsky, som flyttar in i en sjaskig Parislägenhet som tillhört en ung kvinna som kastat sig ut från dess fönster, Simone Choule, vars personlighet han gradvis tar över – och upprepar. Medan själva aktören i tragedin – bödlarna, som Trelkovsky ser dem – är grannarna i huset.
Att låta en tredjepersonsberättare veta exakt vad människor gör bakom ryggen på den paranoida huvudpersonen blir mindre lyckat i romanform. Men trots ett också lite ålderdomligt klichéartat sätt att beskriva kroppsspråk, och ett lite olyckligt sätt att uttala frågor som bäst hållits outtalade (”Ännu en fråga dök upp: var han det första offret? Sedan ytterligare en: hade man förvandlat också Simone Choule?”) så förtjänar ”Hyresgästen” ändå att läsas.
Översättningen är frisk, som alltid ifrån Elias Wraaks verkstad. Trelkovskys tal innehåller friska sarkasmer över religion, vilka skapar en underlig twist till hans sjuka (?) projektioner. Och miljön (vars filmversion inspirerat inte minst bröderna Coen) är ännu iskallare i boken. Men det oavvisliga argumentet är: att text på vitt papper ändå är ett oöverträffat medium att gestalta ensamhet.
Du bryr dig knappast om ljudet i ditt hus väggar medan du ser en Polanski-DVD. Läser du ”Hyresgästen” – däremot…
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus