När ondskan segrar

Före sin död i Bergen-Belsen skrev Hélène Berr dagbok i det ockuperade Paris, nu utgiven under titeln "Ingen kommer att tro mig". Jenny Maria Nilsson läser ett vittnesmål från kampen mellan ont och gott.

boken. Judinnan Hélène Berrs liv under nazistiskt styre i 40-talets Paris är en kamp mellan gott och ont. Ont vinner – i varje fall över henne. Likt Anne Frank dör Berr av tyfus i Bergen-Belsen, endast några dagar innan brittiska soldater når dit. Hon vet inte att hon i dagboken skriver sig mot sin död men läsaren vet och jag har nog aldrig blivit varse en dokumentär skildring där gott och ont så påtagligt, likt fysiska entiteter, står mot varandra.

Innan fasorna var hon en ung kvinna med en synnerlig begåvning för att leva hud mot hud med världen. Den 11 april 1942 skriver hon: ”hur overkligt vacker den där sommardagen var i Aubergenville. Den var fulländad, från den friska, löftesrika och strålande soluppgången till kvällningen som var så rofylld och mild och som omslöt mig nyss när jag stängde fönsterluckorna.” Hélène är finstämd och intelligent, en klok person med en naturlig känslighet för både etik och poesi, hon menar att ”det fantastiska i grund och botten är det verkliga”. Snart ska nationalsocialismen beröva henne allt. Denna april får hennes familj det första påbudet om ”ekonomisk arisering” – ockupationsmakten och regeringen konfiskerar judars ägodelar.

Den 8 juni år 1942 tvingas Hélène bära den gula stjärnan för första gången. Tyskarnas åtgärder mot judarna blir fler, nu får de endast färdas i andra klass i sista vagnen och judar får inte vistas på somliga platser. Champs-Élysées – Paris paradgata – är till exempel förbjudet område. Hon beskriver sin denna första dag som märkt: ”runt omkring mig såg jag bekanta ansikten men jag kände hur olustiga och bestörta de var allihopa. Det var som om jag haft ett brännmärke i pannan”.

Mellan den 28 nov 1942 och den 10 oktober 1943 skriver Hélène endast en gång, hon är en av få som ännu inte fängslats. Den 10 oktober börjar hon åter uppdatera regelbundet – då är hon en annan och hon skriver för att bära vittnesmål: ”återge hela den nakna verkligheten och det tragiska vi upplever utan att förvränga det”. Anteckningarna är ställda till Jean Morawiecki, den älskade som rest till Spanien för att därifrån slåss mot nazisterna.

Kärlekshistorien mellan de båda är ljuv men svår. Hélène förväntas gifta sig med Gérard Lyon-Caen, som har samma religion som hon själv. Dock förälskar hon sig i icke-juden Jean. Förälskelsen träder fram i sin typiska gullighet, till exempel kontaktar Jean Hélène med uppenbara svepskäl som för att fråga om bibliotekets öppettider – vi har väl alla varit där. Luften vibrerar av sinnlighet när de möts för promenader eller för att lyssna på Mozart. Jean Morawiecki fyller 88 i år. Han överväldigades av sorg vid hennes död och hela livet tycks han ha ångrat att han lämnade henne i Paris.

Hélènes akademiska huvudämne är engelsk litteratur. Med Jean och allt fler familjemedlemmar borta vänder hon sig till sina favoritförfattare för tröst och hennes syn på böcker är rörande: ”Emellanåt när det plötsligt slår mig att de står där i bokhyllan är den tanken som en varm lysande härd i kylan runt omkring”. Hon funderar över vad Platon och poeten Keats skulle ha tyckt och gjort om de vore i hennes kläder. Vi vill gärna att bildning botar fundamentalism, men det är inte sant. Hitler hade ett stort bibliotek och där Hélène fann orsak till mänsklighet hittade han anledningar till massmord. Ställer någon till med bokbål på somliga böcker spelar det ingen roll om denne vurmar för andra.

”Ingen tänker längre på hur vanvettigt meningslöst det är, ingen har längre klart för sig hur det började, hur den första bulten i det djävulska maskineriet såg ut.” Hélène står mitt i skeendet och ser gränsen passeras, judar betraktas inte längre som människor. Giriga och illvilliga utnyttjar tillståndet, familjer svälter då pengar går till mutor för att slippa angiveri. Lille Pierre, en judisk pojke, tvingas ge presenter till sin lärare som säger till honom att han skulle trivas bättre bland sin sort. ”Vilken sort?” undrar skolkamraterna. Berättelserna om nyckfull ondska är outhärdliga och hos Hélène växer ett intellektuellt ursinne.

Hon ser rakt genom nazisternas ideologiska futtighet: ”Att man kommit dithän att man betraktar plikten som något fristående som inte har någonting med samvete, rättvisa, godhet eller barmhärtighet att göra, det är ett bevis för hur själlös vår så kallade civilisation har blivit.” Tyskarna berövar Europa livsglädjen som vore det en banal hobby och några veckor innan hon arresteras konstaterar hon att ”det onda segrat över det goda, det fula över det vackra, den råa styrkan över samförståndet, materien över anden!” Hon kan inte ljuga för sig själv.

Vännen Sparkenbroke – han heter inte så, Hélène gav smeknamn till sina vänner efter litterära karaktärer – uppmanar henne till lugn, han påpekar att ljuset och grönskan kommer att finnas kvar även om tyskarna vinner. De förstår inte, anförtror hon dagboken, att inte alla kommer att få njuta av ljus och grönska. Inte ens hennes närmsta omgivning, de icke-judiska vännerna, ser vad som sker. Alltmer konfronteras hon med uppfattningen att tyskarna bara fängslar de som förtjänar det. Judar får inte gå ut på kvällarna, en vän undrar om det inte är tråkigt att tvingas stanna hemma efter skymning. Tråkigt med utegångsförbud? Ännu tråkigare att människor förtrycks och mördas systematiskt, påpekar hon. De tror henne inte.

Fredagen den 12 november 1943 skriver Hélène ”Jag önskar att jag finge bli vaggad som ett barn. Jag som tar hand om andras barn. Jag hoppas att jag får oändligt mycket ömhet sedan, efteråt.” Hon är utmattad, den enda trösten vore att få se vansinnet upphöra och den älskade återvända. Men hon får aldrig uppleva den dagen. 24 år gammal dör hon – vilken förlust!

Men kanske segrade Hélène sent omsider över det onda år 2008 då dagboken gavs ut. Hélène, vi tror dig!

Jenny Maria Nilsson