Ont, det gör ont
Livet ställs på sin spets när serietecknaren Henrik Bromander bokdebuterar med en novellsamling om unga vilsna människor. Marie Pettersson läser berättelser som lägger alla känslorna på bordet.
Bildmaterial
Henrik Bromander.
Det händer här
Henrik Bromander
Ordfront
Utkommer idag
boken. ”Det här är Jennie Antonsson. Hon är sjutton år och gillar ingenting särskilt. Hennes favoritband är Rövsvett. Hon gör musik för att försöka glömma att världen existerar. Hennes största dröm är att gympasalen vi sover i ska brinna ner så hon får åka hem”.
Jennie är på Marit Bergmans populära popkollo men hon är inte gladare för det. Ditskickad av en förvirrad frånskild tonårspappa som nog vill väl men vars goda vilja ständigt missar målet. Jennie är anti. Jennie mår dåligt på det där obönhörliga sjuttonårssättet – hon fattar fel beslut, hon ångrar dem, hon hatar livet, kompisarna, killen hon legat med fast hon inte ville där i fucking Hålkärret där hon bor.
Tristessen, ångesten och osäkerheten – allt hos Jennie är skildrat med den finaste fingertoppskänsla av bokdebuterande Henrik Bromander. Bromander, som sedan länge varit ett namn inom den alternativa seriekulturen och som där gång efter annan visat prov på vilken briljant berättare han är, utkommer nu med novellsamlingen Det händer här, fyra längre berättelser som alla har unga, vilsna människor i centrum. Inte sällan handlar det om vuxenvärldens svek mot de unga. Otillräckliga föräldrar, obefintligt skyddsnät i skolan och på fritiden, vuxna som blundar för hot och mobbning – eller kanske rentav själva deltar i den. Jennies pappa försöker vara bästis men lämpar istället över sin egen ensamhet på den redan nedtyngda tonårsdottern.
Något liknande händer Thomas i novellen ”Lanzarote”. Thomas är det klassiska mobbingoffret – vart han än kommer blir han hånad, slagen eller bara utfryst och hans ständiga fråga är naturligtvis: varför? Vad är det med hans person som ständigt lockar fram människors sämsta sidor? Hemma får Thomas ingen hjälp. Modern har fullt upp med att göra akademisk karriär medan fadern, som själv är en rätt ensam typ, helst vill att Thomas ska fortsätta vara ett barn, en lekkamrat att spendera fritiden med. Men på en charterresa till Lanzarote får Thomas en ny chans. Han stöter ihop med den finlandssvenske värstingen Petri, och tillsammans med honom genomlever han en sorts tonår i high speed som innefattar sexdebut, knivslagsmål, fylla och snatteri. Men framför allt: Petri ser Thomas. Visserligen på sitt eget oborstade vis, men han ser.
Relationen mellan Amanda och hennes mamma är ännu sårigare. Modern använder dottern som slaskhink för sina egna bekymmer. Hon skriker och skäller och förnedrar – för att i nästa andetag släta över alltsammans med en shoppingrunda. ”Mitt liv blev inte som jag tänkt mig!” är hennes ständigt upprepade mantra där hon rusar omkring i överklassvillan på jakt efter sin egen värdighet. Hon finner den ingenstans. Amandas äldre systrar är båda ”lyckade” i bemärkelsen rika, framgångsrika, men Amanda vill satsa på konsten, något som provocerar modern intill blint raseri. ”Central Park” som novellen om Amanda heter, är bokens svagaste kort. Karaktärerna är lite mer kantigt tecknade, inte minst den rasande modern, och det finns ett sedelärande drag som till slut blir en smula enerverande.
Och det är just den linjen Henrik Bromander väljer att balansera på, precis som han så ofta gör i sina serier. Å ena sidan livets allvar: det får ta plats, det som skaver och gör ont, det finns inga filter och inga ursäkter. Texten är naken, karaktärerna fläker ut sitt skinn till allmän beskådan, de är sköra och ynkliga och kärlekstörstande eller de är elaka och dumma och missriktade. Och jag gillar Bromander för att han pepprar på och inte backar undan.
En av bokens starkaste scener är just sådan, full av patetik – alla känslor på bordet. Den inbundne Thomas som aldrig sagt ifrån ska äntligen göra upp med sin far och när han gör det gör han det med besked, i en leksaksaffär på Kanarieöarna. Han gråter, pappan gråter – och jag gråter nog också en smula. Å andra sidan slår det stundom över: det ömkliga blir för ömkligt eller det hårda för hårt, det nakna och romantiska övergår i något som är alltför pedagogiskt och enkelspårigt.
Samlingens sista novell, ”Tha Din Daeng Road”, pendlar ständigt mellan ytterligheterna. Robert, som aldrig känt sig verklig i hemstaden Kalmar (suprise!) drar till Bangkok för att träna thaiboxning och vara allt annat än en vanlig turist, men blir ganska klyschig i sin romantiska icke-turistighet. Robert lever ut sina sexuella lustar i knät på en ladyboy, han tränar på gym, han får sina trippar och kickar – det hela liknar envars chartersemester till Phuket – bara uppskruvat några steg åt alla håll. Och slutet, jag ska inte avslöja det här, men livet ställs på sin absoluta spets på ett mycket Bromanderskt sätt. Det är dödligt patetiskt romantiskt. Henrik Bromander är blod i den svenska samtidsprosan.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus