Planritning över själen
Många är de gånger jag öppnat en nyutkommen roman och förundrats över att form
och innehåll så sällan går hand i hand, utan nästan alltid är lite i otakt.
Bildmaterial
Kerstin Strandberg.
Silkespappersmönstret
Kerstin Strandberg
Albert Bonniers Förlag
boken. Formexperiment tycks ibland tränga undan den grundläggande viljan att berätta en god historia, en sådan man berättar för berättandets skull. En god historieberättare kan man förstås alltid avfärda som gammaldags och reaktionär, men vilken fröjd han eller hon, i sina bästa stunder, är att läsa ändå!
En sådan författare är Kerstin Strandberg och en sådan bok är Silkespappersmönstret, den fjärde, fristående delen i sviten om syskonen Haverdalius. Huvudpersonen känns igen från Augustprisnominerade "En obeskrivlig människa", i vilken ett namnlöst berättarjag ger sig själv i uppgift att till fullo beskriva en människa. Denna människa är Anna Milena Brant, som i den nya romanen själv tar ordet och ger sig i kast med sin egen historia. Hon hittar ett dokument i en trappuppgång, ett dokument som innehåller en levnadsbeskrivning av henne själv (det är förstås "En obeskrivlig människa" Anna hittar). Redogörelsen visar sig trots allt vara just omöjlig, eftersom det beskrivna objektet finner den falsk och ofullständig.
Inför en dunkel skara åhörare, kallade Kusinerna, håller så Anna hov i sin trädgård och berättar och berättar för att försöka räta ut frågetecknen, för att söka kraft och förståelse i det förflutna. Den tragikomiska episoden om den hundraåriga Dagny, som låter sig bli skamlöst utnyttjad i utbyte mot lite spänning i tillvaron, är en pärla i detta säregna myller av berättelser; en hyllning till skildringar och skrönor av den gamla skolan.
Det finaste med Strandbergs roman är spänningen mellan just denna uppsluppna berättarglädje och en nervös rastlöshet och ångest. Här finns också en ambivalens som alla historieberättare förr eller senare tvingas ta itu med, en slitning mellan sanningsanspråket, en önskan att blottlägga vad som är verkligt och i många fall obehagligt, och lusten att underhålla och roa sina åhörare. Det är fartfyllt och spänstigt, i ivern att framställa saker och ting i sin rätta dager bubblar orden över, och beskrivningar och händelser hamnar huller om buller över sidorna.
Språket är ändå präglat av ett slags exakt, kristallklar febrighet som är en njutning att läsa. Det är bara lite synd att det för Strandberg typiskt naivistiska stildraget emellanåt bryter av så tvärt mot den annars så finstämda tonen. Det är naturligtvis en smaksak, men personligen har jag svårt att läsa om figurer med så uppenbart symbolladdade namn som Romankonsulten utan att irriteras en smula över bristen på tuggmotstånd. Romankonsulten bär runt på en hink med ”flytande förståelse”, och det är också denna märkliga figur som tillhandahåller det silkespappersmönster – en planritning över själen! – som återfinns i titeln. Detta är dock, tack och lov, endast små fläckar på en i övrigt vackert dekorerad och med största omsorg vävd duk.
Att läsa "Silkespappersmönstret" är att ta del av ett människoöde som är likt alla andra, samtidigt typiskt och alldeles unikt, men det är också att läsa en instruktionsbok över konsten och livet självt. Grundstenen i denna levnadsstrategi är klart formulerad, och jag sitter under läsningens gång och har titeln på Joan Didions samling "We tell ourselves stories in order to live" skavande i bakhuvudet. För till slut är detta det enda vi behöver komma ihåg: vi berättar vår historia, om och om igen, för att ta oss framåt, för att förstå, för att leva.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus