Tätt intill livet
Malena Janson blir starkt berörd av en tunn, liten Barbro Lindgrenbok som ger perpektiv på det allra största här i livet.
Bildmaterial
Barbro Lindgren
Om sorgen och den lilla glädjen
Barbro Lindgren
Karneval förlag
boken. I somras körde jag längs en väg på södra Öland. Det var inget badväder så ungarna och jag roade oss tappert men lätt surmulet med att åka bil, lyssna på barnskivor och hålla utkik efter spännande saker av typen en runsten vi ännu inte besett, en väderkvarn vi inte redan varit inne i eller ytterligare en loppis. Så dök den upp till vänster. Skylten som det stod ”Barnteater kl 14.00” på. Jag tvärgirade. Klockan var en minut i två och inte visste vi vilket drama som skulle spelas men det kändes som helt rätt beslut. Vi hann precis till välkomsttalet som avrundades med en inbjudan till saft och bulle efter föreställningen, vi hade ingen filt som de andra mer välförberedda i publiken men vem bryr sig om lite kliigt gräs när man lyckats hamna på en uppsättning av Loranga, Masarin och Dartanjang på en äng i Vickleby?
Jag kan lika väl erkänna det: Barbro Lindgren är min favoritförfattare. Min son är döpt efter en av hennes gestalter och min hotmailadress efter en av hennes titlar. Jag råkar dessutom tillbringa varje sommar på Öland, där Barbro Lindgren bor och där hennes senaste bok, Om sorgen och den lilla glädjen, utspelar sig. Det är en liten bok som kommer precis så nära livet – det riktiga livet, det som inkluderar mörkret, hemskheten och döden – som så många andra av hennes verk: "Mattias"-trilogin, "Sparvel"-serien och "Vems lilla mössa flyger"-sviten.
Men det här är en bok för vuxna om vuxna, en bok fylld med minnen från Glömminge, den lilla orten inte långt från Färjestaden. I centrum står Sonja, som ömsom berättar själv, ömsom kommer till tals via författaren. Bilder från ett hårt men i många avseenden enkelt liv träder fram med sällsynt skärpa. Jag ser framför mig Sonja som lägger nät med brodern Henry, han som hon älskade trots att han slog henne. Hur hon, kutryggig och käppförsedd, stretar fram längs den av rådjur upptrampade gången i snön för att utföra det dagliga arbetet på gården. Hennes omsorg om djuren håller både dem och henne levande: hon skalar potatis till rådjuren, släpar sand till katterna och lägger ut kross till fåglarna.
Och jag tänker att i denna kvinna fann kanske Barbro Lindgren en själsfrände? För i Sonjas berättelser finns samma närvaro och samma saklighet som i Lindgrens böcker. Känslosamhet, sentimentalitet och omskrivningar behövs inte när det man berättar är tillräckligt viktigt och man har modet att förmedla den viktigheten. Vi förstår hur det känns när Mattias ångrar att han sålt sin lillasyster Filippa utan att den känslan beskrivs i ord. Vi förstår Sonjas vrede när fadern säljer hennes älskade häst Bläsa och hennes sorg när hon mister sin syster Emma utan att hon går in på detaljer.
"Om sorgen och den lilla glädjen" är en tunn liten volym vars titel mycket väl sammanfattar innehållet och som jag – trots att jag befinner mig i en verklighet fjärran från det Glömminge som skildras – blir starkt berörd av. Den ger mig därtill perspektiv på tillvaron som jag inte velat vara utan. För det är en bok som kanske något oväntat ligger helt rätt i en tid då så många i likhet med mig till följd av klimathot, finanskris och allmän undergångsstämning funderar på hur vi lever våra liv. Egentligen. En tid då vi mer än någonsin behöver Loranga, Masarin, Dartanjang och Sonja – starka alternativ till oss mittfåremänniskor.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus