Kungen som inte kan abdikera
Bildmaterial
Kennet Klemets.
KLING KLING
Kennet Klemets
Wahlström & Widstrand
Utkommer i dag
Boken. Tittar på omslaget till Kennet Klemets nya, femte diktsamling, och uppfattar plötsligt en annan titel än den som står där. Så har det varit med Klemets förr (min favorit bland hans böcker heter ”Lördag natt feber”), liksom med hans kollega och frände i Göteborg, Jörgen Lind (vars titlar ”Här kommer de varma strömmarna” och ”Musik för ett nytt samhälle” också finns som skivor av Brian Eno respektive John Cale).
Om det är avsiktligt vet jag inte, men titeln på Klemets nya kan läsas som en hommage till en annan Göteborgsbaserad poet, ur samma generation: 1990 debuterade Ulf Karl Olov Nilsson med ”Kung-Kung”. Klemets skriver KLING KLING med versaler, så att ”L” och ”I” också kan läsas som ett brutet ”U”.
Den sönderbrutna KUNGEN återkommer när jag öppnar boken. Om vi ser jaget som kungen över livet, så önskar kungen abdikera. Med ”[b]licken vidöppen, hämningslös. Livet strömmar in. Utan förvarning. Utan spill.”
De två föregående Klemetsböckerna har en manisk jagisk svärta gemensam. ”Accelerator” (2005) excellerar i självhat: ”THIS IS YÖÜR CÄPTÅIN SPEÄKING, YÖÜR ØÅPTÅIN IS DEÄD”, medan jaget i ”Lux Interior” (2007) kommenterar offentliga rum, världspolitik, med en överdriven, lite löjlig självsäkerhet – ”[s]vävar ovanför ett oändligt antal rum.”
I ”KLING KLING” finns en vila som liknar resignation. Ett fjärran avlyssnas. Svärtan kan kopplas bort: ”Att åldras, att mycket solig och varm vila från människor, mänskligheten. Att hålla sig levande”. Eller också sitter någon stilla mitt i svärtan, försöker vänta ut den: ”Svart och under det svarta den nästan totala avsaknaden av svärta”.
Ibland låter det som om författaren pratar med sig själv: ”Du sitter på golvet, sorterar papper, pratar och kommenterar. Du sjunger i andras röst”. Eller: ”Det är en solig och varm dag. Moln driver över himlen. Du kliver över staketet. Ställer dig med ryggen mot väggen. Jag vrider huvudet. Åt vänster. Till höger. Bilderna får tillbaka sin lyster. Jag förvandlas till rött. Du förvandlas till damm.”
En strävan bortom det befintliga återkommer; en asocial meditation. Diktjaget vill komma över någon, det förflutna (genom att ”[i]nte gräva i ansikten. Bara låta dem klinga av. Skimrande. I sig själva”), eller till en abstrakt ”öppenhet som sväljer sin öppenhet”.
Eller faktiskt till ett ”du”: ”Först har jag ett ansikte. Många ansikten. Sedan får jag ansiktet. I ditt ansikte.” Men som synes blir även det en sorts jagisk strävan, med religiösa övertoner: ”När kommer du, tar plats i mig? Med all din lycka och öppenhet.” När här talas om en far, om ”faderlivet”, pågår en liknande sammanblandning. Än tycks det vara en egen faderskänsla: ”Midnatt. Som en ödla. Faderhjärtat bultar. Väntar. Bultar igen.” Eller så är det ”[f]arfars faderhjärta, och pappas”.
De kan ibland på ytan likna varandra, Kennet Klemets och Jörgen Lind. Det finns några nyckelord, ett är ”ömhet”. Men medan Lind som få andra lyckas förmedla en smärtande konkret, familjär närhet, har Klemets det svårare med värmen. Det vet han så väl: ”Molnigt, men varmt, äntligen värme”. ”KLING KLING” är en KUNG KUNG som inte lyckas frånsäga sig sin krona. Som vägrar ”släppa när det brister”. Det är klassisk mystisk centrallyrik å ena sidan, å andra sidan reflekterar dikten kritiskt sin centrering.
Klemets har en gång sagt det vackrare; i den enda av de tidigare samlingarna som bär likheter med ”KLING KLING”, ”Lördag natt feber” (2002). Nya boken klingar paradoxalt tungt lätt; just som titelns versaler: ”[i] skälvande asfalt. Med gapande mun. I raden av människor.” I ”Lördag natt feber” lät det lekfullare: ”Går ner på knä/Lägger pannan i marken/Ställer mig upp/Exakt lika stor som alla andra.” Men Klemets vet att det inte finns någon väg tillbaka. Därför kan jag glädjas åt att han väljer just den vägen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus