BOKEN - BORTA BÄST

I tonåren drömde jag ibland om att leva mitt liv på Ikea: i perfekta, artificiella hem, mjuka, färgglada och dammfria, fjärran från det kaos jag tyckte mig ha vuxit upp i. Nu blev det inte riktigt så. Men när jag läser Sara Kadefors Borta bäst, om en huslös kvinna som söker sig till just Ikea, påminns jag om drömmen om den blanka kulissen som ersättning för köttig, skitig, livssubstans.

Sylvia har bilen permanent parkerad i en skogsdunge i närheten. (Även för en kvinna kan den traditionellt manliga frihetssymbolen bilen vara en åtrådd tillflyktsort.) Hon dricker möbelvaruhusets gratiskaffe varje morgon, tvättar sig och kissar på de fräscha toaletterna, vandrar omkring, slumrar en stund på sängavdelningen och utvecklar en imponerande skicklighet att tillskansa sig gratis lunch. Hon tillhör den kategori i samhället som tack vare omgivningens ointresse för dem blivit nästintill osynliga. Prydliga medelålders kvinnor kan framgångsrikt använda detta i sig förnedrande faktum till sin fördel och ta sig friheter andra bara kan drömma om.

Såsom Lisbet, liftaren som Sylvia tar upp, flyttar in hos och så småningom blir vän med. Hon ser märkbart sliten ut med skinnpaj och hennafärgat ris till hår, sysslar uppenbarligen med skumma affärer och har chockerande ovårdade fötter, vilket Sylvia anmärker på i en av många dialoger som Kadefors så hisnande skickligt mejslar fram:

”’Man kan ju fråga sej vad som har hänt i ditt liv som gör att du måste leva på det här sättet, utan jobb eller bostad, utan anhöriga. Vad har du varit med om egentligen?’

Jag känner hur jag blir arg. Det värsta jag vet är när människor inte lyssnar.

’Pedikyr, vet du vad det är, Lisbet? Man måste faktiskt vårda sina fötter precis som allting annat på kroppen. Du kommer att få väldigt ont inom en ganska snar framtid om du inte gör nånting och dessutom ser det inte särskilt aptitligt ut.’”

Precis som i Kadefors förra roman, "Fågelbovägen 32", kretsar det alltså kring rollfördelning och privilegier i Sverige i dag. Om den självklara överlägsenheten hos de som lever enligt samhällets normer. Om självrättfärdigande och missriktad välvilja. Och precis som i föregångaren skildras det med en fin balans mellan dråplig humor och djupaste allvar. Det är omöjligt att inte fnissa och lika omöjligt att inte bli tänka till.

Jagets, Sylvias, vägran att erkänna för sig själv och andra vad hon i sitt nära förflutna begått för missgärning – och Kadefors vägran att avslöja det för läsaren – skapar därtill en spänning som gör det hart när omöjligt att lägga boken ifrån sig men fördenskull inte tar koncentrationen från orden. Med ett slags stilistisk kongenialitet målar Kadefors upp bilden av en kvinna som är så fixerad vid det ytliga intrycket att hon glömt hur man känner.

Samma ytlighet präglar den språkliga hanteringen som i stället för känslouttryck och psykologiska förklaringar bygger på sakligt återhållsamma beskrivningar av handlingar och skeenden, det vill säga de yttre konsekvenser som de inre rörelserna får. Det är ett effektivt sätt att hålla läsarens intresse vid liv.

Och det är just ända tills Sylvias hemlighet avslöjas som romanen är som bäst. Det är då vi får njuta av fantastiska enskilda scener såsom när vår hjältinna försöker trösta en på grund av utmattningssymptom sjukskriven bibliotekarie och hon i största välmening trasslar in sig i en höggradigt politiskt inkorrekt resonemang. Och av den komiska men också drabbande skildringen av en människas totala oförmåga till empati.

Ska vi utläsa någon moral i den här berättelsen, och det ligger nära till hands att göra, skulle det vara att en ständig strävan att behaga urholkar den äkta medkänslan. Alltför flitigt friserande, manikyrerande och pedikyrerande försvårar inre välbefinnande.

Att bo bland kulisserna på Ikea är ett tonårsideal man helst ska växa ifrån.

Malena Janson
malena.janson@mail.film.su.se