Systerskap och kvinnodrömmar
I "Pappa Pralin" och "Änglarnas syster" gav
hon röst åt vår generations vilsna kvinnosjälar. I sin nya roman Bergets
döttrar blickar Anna Jörgensdotter bakåt i tiden och
ger röst åt ett kvinnokollektiv vars själar visar sig vara lika vilsna som
hos vilka moderna kvinnor som helst.
Bildmaterial
Bergets döttrar
Anna Jörgensdotter
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Berättelsen om systrarna vid Kungsbergets fot sträcker sig över tjugo år, från skildringen av en stuga som står i lågor precis ett år innan andra världskriget bryter ut – som ett förebådande av krigets ankomst – till färgtevens inträde i glesbygdens timmerstugor; men aldrig längre än till Sandvikens centrum.
Det handlar om de tre systrarna Karin, Sofia och Emilia Steen. De föds med precis samma förutsättningar i livet, men ändå tar sig deras liv diametralt olika riktningar. Karin, den äldsta, dör i barnsäng vid tjugo års ålder och mellansystern Sofia följer en (i alla fall utåt sett) traditionellt utstakad väg med äktenskap, barn och hemmaarbete.
Emilia, den yngsta av systrarna, är den vars livsväg ter sig mest upprorisk i en tid då kvinnor mest tycktes vara till prydnad. Hon yrkesarbetar, gifter sig aldrig och skaffar inte heller några barn, men upptäcker att kraven på att vara kvinna sträcker sig långt bortanför sådana formella bindningar. Men det ställs inte bara krav på Emilia, utan alla systrarna ställs på olika sätt inför de mest konventionella förväntningar på hur en kvinna bör uppträda, i egenskap av älskarinna, väninna, arbetare, hustru och mor. Och aldrig är det någon som klarar av det: mönstren vävs ihop, trasslar in sig i varandra och aldrig är det någon som har det lättare än någon annan.
Anna Jörgensdotter har i sina tidigare romaner blivit rosad för sin språkliga äkthet och för sitt poetiska flöde, och trots att Bergets döttrar naturligt nog präglas av det förflutnas språkbruk gäller detta i hög grad även här. Författaren mejslar ut sina karaktärer med ömsinthet och stor respekt samtidigt som hon kommer dem – ofta smärtsamt – nära. Det är en för tiden typisk torr skötsamhet som skildras, det är uppgivenhet och totalt främlingskap vid sidan av en plågsam desperation och längtan.
Porträttet av Emilia är särskilt skickligt uppbyggt, genom spegeleffekter understryker Jörgensdotter allas våra likheter med och samtidiga främlingskap inför varandra. Bilden av den döda Karin, liksom av Sandvikens glesbygd, ekar genom sidorna och tjänar som ständiga påminnelser om det nedärvda, det ofrånkomliga, där vi svor att vi aldrig skulle hamna.
"Bergets döttrar" har delvis uppkommit ur fragment från det förflutna, brottstycken ur Jörgensdotters egen släkthistoria. Romanen har på så sätt mycket gemensamt med de senaste årens trend av sammanblandning av fiktion och fakta. Ibland har det under denna period känts nödvändigt att påminna sig om att det måste finnas en tydlig poäng med att sätta sig ner och skriva en berättelse – en poäng som sträcker sig djupare än några gamla brev och blekta polaroidbilder.
Finns det egentligen en historia att berätta, eller spinner man ett nät kring ingenting alls? Jörgensdotters roman lider dock inte på något sätt av någon sådan brist på substans tack vare den typ av historia den berättar, för visst finns här en historia. Inte en historia som berättar några nyheter, utan en som är gällande för alla tider.
Det handlar om fast förankrade könsroller, de många förväntningar varje människa har på sig, om gemenskap – fast mest om utebliven sådan – och om ensamhet, förstås.
Och om en ständig längtan efter det där ogripbara något, en längtan som är ohjälpligt och för alltid invävd i det episka mönstret.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus