Ransoneringstider

Klimatkrisen kräver drastiska åtgärder. Emil Schön är dock skeptisk till den ransoneringsekonomi som David Jonstad förespråkar i "Vår beskärda del".

boken. Sedan 2005 har den syndikalistiska veckotidningen Arbetaren varit en av de nyhetskällor i Sverige som bäst och mest kontinuerligt bevakat klimatfrågan. 2005 var året då den brittiske journalisten Mark Lynas bok "Oväder", om klimatförändringarnas pågående effekter, damp ner på redaktionen och skakade om medarbetarna. Det stora intresset på den lilla redaktionen har sedan dess även resulterat i att Andreas Malm och Rickard Warlenius skrivit böcker om klimatfrågan. Nu sällar sig David Jonstad, numera frilansjournalist, till skaran med sin bok Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen.

I boken argumenterar David Jonstad för att det bästa och snabbaste sättet att hejda klimatförändringarna är att införa en ransonering av koldioxid på individnivå, det som ibland kallas individuella utsläppsrätter.

David Jonstad hämtar inspirationen från andra världskrigets krigsekonomier, framför allt från Storbritannien och USA. Ransoneringen av varor var helt nödvändig för att frigöra resurser att knäcka Nazityskland och Japan med. I USA förbjöds den civila försäljningen av bilar och bilindustrin ställde om 85 procent av sin produktion för krigsindustrin. Vid krigets slut hade "omöjliga" 230 000 amerikanska krigsflygplan tillverkats, nära fyra gånger så många som Roosevelt utfäste som landets produktionsmål efter bombningen av Pearl Harbor.

Jonstad vill med kopplingarna till krigsekonomierna visa hur oerhört långt ett samhälle kan nå som bestämmer sig för att satsa sina resurser i en gemensam riktning. En liknande krisekonomi behövs idag, menar han, om världen framgångsrikt ska kunna hantera klimatkrisen.

Det är inte heller en slump att de modeller om ransonering som han beskriver i huvudsak är utvecklade i Storbritannien. Bland annat har landets miljödepartement gjort en utredning av koldioxidransonering. Grundprincipen för koldioxidransonering är att ett årligt utsläppstak bestäms, utifrån rådande klimatforskning. Därefter fördelas utsläppsrätter lika över hela befolkningen. Varje gång en person betalar för kategorierna bränsle, energi eller en flygbiljett kostar det förutom det vanliga priset även en koldioxidavgift som dras från personens privata ranson. Den som inte använder alla sina ransoner kan sälja till den som använder för många på en särskild koldioxidmarknad.

Därmed är tanken att ekonomiska resurser omfördelas från de som ger upphov till stora utsläpp, generellt höginkomsttagare, till de med låga utsläpp, generellt låginkomsttagare. Har en person slut på koldioxidransoner när bilen ska tankas kan det dock gå för sig att tanka ändå, men då förutsatt att bensinmacken kan köpa in tillräckligt med koldioxidkvoter på annat håll. Kostnaden läggs på priset och den fulla tanken lär svida som eter i plånboken.

Jonstad beskriver flera tänkbara varianter, men förespråkar själv ett system som införs på nationell nivå där individer får en viss ranson gratis, medan företag och organisationer får köpa kvoter utauktionerade av staten. Han öppnar även för att vissa grupper, exempelvis rörelsehindrade, eller personer bosatta i glesbygd kan behöva tilldelas extra ransoner. Han medger att införandet av ransonering skulle bli snordyrt, men billigt jämfört med att låta klimatförändringarna skena.

Den elektroniska infrastrukturen för att hålla reda på koldioxidkontona finns i princip redan då den inte skulle skilja sig från ett vanligt bank- eller kundkort. Den stora fördelen med ransonering jämfört med andra styrmedel, exempelvis kraftigt höjd koldioxidskatt, är enligt Jonstad att ransonering är den metod som får störst acceptans vid attitydundersökningar. Skälet är så allmänmänskligt som att människor är beredda till extremt stora uppoffringar, så länge de upplever att andra gör detsamma.

Men även om systemet med utsläppsrätter till var och en vid en första anblick ter sig hyperindividualiserat, är det faktiskt tvärtom, resonerar Jonstad. I och med att samhällets totala koldioxidbudget hänger ihop kommer alla individer och företag att ha ett gemensamt intresse av att utsläppen i systemet totalt sett blir så låga som möjligt. Det är dit Jonstad vill komma, att ge de många ett gemensamt intresse.

En allmän opinion med ett gemensamt ekonomiskt intresse av att utsläppen hålls nere skulle utan vidare pressa igenom kraftfulla åtgärder i klimatsmart riktning även på samhällsnivå. Utbyggd kollektivtrafik, frysta motorvägssatsningar och så vidare.

I "Vår beskärda del" målas bilden av ett samhälle som genom de dynamiska effekter ransoneringen satt igång rör sig mot mer gemenskap och mindre materialism och konsumtion. Ett ganska trevligt framtidssamhälle där bilarna slagit till reträtt och stadskärnorna blomstrar av både folkliv och stadsplanteringar.

Men skulle systemet verkligen fungera? Ja det vete gudarna. I den bästa av världar förverkligas Jonstads framtidsvision. I den sämsta säljer fattiga människor ut sina ransoner direkt och står sedan på bar koldioxidbacke och får gå till socialen för att be om extra kuponger. Samtidigt hittar den organiserade brottsligheten kreativa sätt att storskaligt handla med energi och bränslen som undgår systemet. Införandet av systemet blir en katapult för invandringsmotståndet då en ökad befolkning innebär minskad koldioxidkaka att dela på.

Boken är pedagogisk och föredömligt sammanhållen. Några korrfel i räkneexemplen är riktigt onödiga. Vid ett tillfälle släpper varje svensk ut orimliga miljontals ton koldioxid och vid ett annat förväxlas gram och kilo utsläpp för en kilowattimme, så att exempelfamiljens utsläpp för elanvändning i bostaden blir astronomiska.

De missarna förtar inte bokens viktigaste poäng, och den gäller oavsett vilken modell för utsläppsminskning man förespråkar. Om vi menar allvar med att prioritera utsläppsminskningarna krävs också att vi är beredda på att samhället delvis behöver förändras i grunden. En fråga kvarstår då: hur god är vår beredskap?

Emil Schön emil.schon@hd.se042-489 90 00