Allt är sant Allt är lögn
Det utgår en närmast magnetisk dragningskraft från Aris
Fioretos nya roman Den siste greken. Den är orubbligt
originell och myllrande infallsrik. Den är skriven med ett ömsint tonfall
och en behärskad kärleksfullhet som förmår pressa tårar ur det torraste
stenhjärta .
Bildmaterial
Aris Fioretos.
Foto:
Den siste greken
Aris Fioretos
Norstedts
Utkommer i dag
--
boken. I den fiktiva ramberättelsen är det den intellektuellt hyperaktive och poetiskt hemsökte exilgreken Kostas Kezdoglou som nogsamt plitat ner de inträffade händelserna på en mängd ”registerkort”. Dessa har författaren fått överta vid Kostas död den 6 februari tidigare i år på Lunds lasarett.
Kezdoglous arbete med att dokumentera vad som skett i den svenska förskingringen, och under de tidiga åren i Grekland är att se som en fortsättning på det sällsamma verket ”Encyklopedin över utlandsgreker”, vars första lilla tunna häfte i tolv avskrifter var klart hösten 1928.
Samtidigt, det måste understrykas, är den fiktiva ramen enbart ett lekfullt – och måhända skyddande och distanserande – sätt för Aris Fioretos att närma sig berättelsernas laddade innersta. ”Den siste greken” är en roman som hämtar sin näring ur författarens egna och närståendes erfarenheter. Redan i upptakten slås det fast: ”Förmodligen är jag den ’Anton Florinos’ (*1960) som omnämns här och var.” Allt är sant. Allt är självfallet ren och skär litterär lögn.
Vad är då ”Den siste greken”? Är det kanske en berättelse om en plattfotad grek med Robert Mitchum-grop i hakan och hans märkliga öden och äventyr i ett främmande och mentalt kylslaget land? Eller är det ett brett upplagt släktepos om några grekiska utvandrares svårbestämda och undflyende erfarenheter? Kanske är det en roman om kärlekens vemodiga villkor? En inträngande skildring av exilens umbäranden? Eller kanske en roman om längtan och drömmar? Eller är det en litterär undersökning av vad en människa egentligen består av?
Det är hur som helst vinter och snön faller ymnigt när vår hjälte äntligen, efter en ansträngande resa upp genom Europa, en fredag i mars månad år 1967 anländer till sitt hägrande ”Eden”.
Vägen från den lilla eländiga och fattiga bondbyn Áno Potamiá till skånska Balslöv har inte lyckats bryta ner Jannis Georgiadis optimism eller stolta framtidsplaner att bli den man som ska revolutionera vattenförsörjningen i Makedonien.
Den dag då han kliver in i Villa Strandhem hos familjen Florinos är Jannis en tjugofyraårig ung man, därtill analfabet (men lär sig snabbt att läsa) som inte kan köra bil eller åka skridsko (som han lär sig ännu snabbare). Han har aldrig sett en brödrost, aldrig ätit en banan, aldrig upplevt känslan av att gå barfota på en tät grön gräsmatta. Snart kallas han ”källargreken” då han sover nere i villans pannrum.
Hos familjen Florinos arbetar en barnflicka. Det är den blonda Agneta, tjugotvå år ung och såsom kliven direkt ur en filmaffisch. Agneta Thunell kommer att tilldelas en alldeles särskild roll i Jannis liv.
”En människa består av mycket”, säger Jannis i en central mening, ”Inte bara armar, ben och blodkärl, utan också av händelser. Och de är som järnfilspånen i en verkstad.” Det som binder samman alla enskilda och skenbart åtskilda händelser i ett människoliv, och som sammanlagda blir till en enhet, till ett liv, är såsom en magnet. Vad denna magnet består av – vad som skapar den samlande kraften – förblir olika hos olika människor.
”Den sista greken” är – trots allt, liksom aningen ovilligt – en bred episk skildring som vindlar sig genom årtiondena och geografin, den sträcker sig från sent 1800-tal till i dag, från Smyrna och den uttorkade byn Áno Potamiá upp till den höga kalla Nord, från Önos syltfabrik i Tollarp till lärdomsstaden Lund.
Det är en mycket osvensk roman som ändå blir svensk som en – ja, vad? – en grekisk Dalahäst. Aris Fioretos, som framstår som en alltmer befriande egensinnig författare, skriver i en bred och livskraftig europeisk tradition som han respektlöst men med bibehållen aktning förvandlar till något eget och originellt. Hur orimligt det än kan låta så är ”Den siste greken” som ett möte mellan Vilhelm Moberg och Jorge Luis Borges.
Som romanförfattare har Aris Fioretos tagits ett stort kvalitativt språng sedan förra romanen ”Sanningen om Sascha Knisch” från 2002. Där tidigare det virtuosa hantverket riskerade överglänsa själva berättelserna har han här i ”Den siste greken” lyckats förena den drivna tekniska skickligheten med det pulserande livets egen rytm. Romanens anslag är storslaget. Genomförandet superbt i sin stilistiska briljans, sin litet torra men drabbande humor, sin mänsklighet och klarsynta insiktsfullhet.
”Den siste greken” är på en gång både sorglig och hoppfull, men framför allt gripande – ja, hjärtskärande – genom sitt ömsinta vemod.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus