De andras liv
Bildmaterial
Blekingegadeligans Niels Jörgensen på väg till rättegång, den 3 september 1990
Boken
Blekingegadeligan. 2. Den hårda kärnan.
Peter Øvig Knudsen
Översättning Margareta Norlin
Karneval förlag
Blekingegadeligan
I slutet av 60-talet bildade litteraturvetaren Gotfred Appel maoistiska Kommunistisk Arbejdskreds, KAK, i Köpenhamn. En sluten liten organisation med som mest 20-30 medlemmar. KAK hade först nära kontakter med Kina, men när de bröts knöts de i stället tätt till Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP. Ett mindre gäng ur partiets inre kärna bildade det som skulle bli känt som Blekingegadebanden, efter adressen till lägenheten där de förvarade vapen, rekvisita och planerade sina rån. I samband med ett rån mot postkontoret på Købmagergade i november 1988 sköts en polisman till döds. Den 13 april 1989 sprängde polisen ligan. Ligan genomförde en mängd spektakulära miljonrån. Efter gripandet höll de sams och än i dag är det till exempel okänt vem som dödade polismannen på Købmagergade. Huvudpersonerna var:
Torkil Lauesen. Dömd till tio års fängelse. Tog examen i fängelset och fick jobb i Köpenhamns kommun trots en mediestorm.
Jan Weimann. Dömd till tio års fängelse. Växte upp i kommunistiskt hem. Utbildad IT-expert och ett tag anställd vid Rikspolisstyrelsen!
Niels Jørgensen. Dömd till tio års fängelse. Hoppade av gymnasiet för att arbeta politiskt i KAK, gick under jorden ett helt år. Dog hösten 2008.
Gotfred Appel. Inte dömd. Bildade KAK, präglade med sin intellektuella hållning rörelsen. Hamnade slutligen i strid med de unga aktivisterna som senare blev kända som Blekingegadeligan. Dog 1992. Hans teori ”den mutade arbetarklassen” om den västerländska arbetarklassen som en del av det imperialistiska förtrycket fick även betydelse i svenska maoistkretsar, hans anhängare kallades appelianer.
Holger Jensen. Appels högra hand. Den som stod i tätast kontakt med PFLP i Jordanien. Förolyckades 1980.
Carsten Nielsen. Dömd till åtta års fängelse. Medan övriga medlemmar greps flydde han, men krockade mot ett träd. Via en räkning i bilen avslöjades ligans adress till Blekingegaden.
Bo Weymann. Dömd till sju års fängelse. Jan Weimanns yngre bror. Enligt egen utsago hoppade han av strax innan det fatala rånet mot Købmagergade.
Marc Rudin. Dömd till åtta års fängelse.
Karsten Møller Hansen. Dömd till tre års fängelse.
Peter Døllner. Dömd till ett års fängelse.
boken. I Danmark har historien om Blekingegadeligan, den terrorcell som växte fram inom en extrem vänsterrörelse från 60- till 80-tal och begick en rad bankrån för världsrevolutionen, utgjort en följetong på senare år.
Det är med en ödets bittra ironi som rörelsens ledare, Jan Weimann, åser hur hans kamp förvandlats till medialt cirkusfölje och kapitalistiskt varumärke.
Först ut var var de två tjocka bokvolymerna skrivna av Peter Øvig Knudsen, 900 sidor insiderhistoria från en rörelse som inleddes bland äppelkäcka studenter och plakatkonst mot Vietnamkriget och slutade på sent 80-tal långt efter att vänstervågen planat ut med den lilla slutna krets extremister som kom att kallas Blekingegadeligan. I våras blev boken film. Denna höst blir den teater.
Det finns mycket som kittlar läsaren. Detta spektakulära dubbelliv som fördes av till synes helt normala medborgare; en dansk Matadorversion av kontinentens hårdföra Röda brigader eller Baader Meinhof. Välkammade, välutbildade hyggliga danskar som plötsligt åkte skytteltrafik till PFLP:s (Folkfronten för Palestinas befrielse) högkvarter i Jordanien, till och med utbidlade sig vid organisationens – den tidens absoluta maktcentrum inom internationell terrorism – militanta träningsläger. Det är en hisnande historia om vänsterns rötter och framväxt som Øvid Knudsens skildrar i det första bandet. Nu kommer också andra volymen på svenska, Blekingegadeligan. 2. Den hårda kärnan, som inleds med den bilolycka som skulle få ligan på fall.
Dramaturgiskt är det ett skickligt avstamp. Så löjligt nära det var att de aldrig hade avslöjats.
Det finns en romantiserad bild av 70-talets vänsteraktivism; från Che-tröjor till RAF-filmer. Men utan att förringa dess konsekvenser för omvärlden, läser man gärna Øvig Knudsens skildring av denna lilla sekt som en thriller. Miljonrånen, det sociala dubbellivet, de långt gångna planerna på att kidnappa Jörn Rausing som avblåstes i sista sekunden – allt skildrat med en oerhörd detaljskärpa. En skärpa som ger en känsla av att författaren flirtar med det rent fiktiva. Men förklaringen kom i våras då Øvig Knudsens insiderkälla trädde fram offentligt för första gången. Bo Weymann mötte media och bjöd på bekännande och ånger bakom en alltjämt ytterst civiliserad och nedtonad fasad.
Det andra som kittlar är förstås att "Den hårda kärnan" egentligen aldrig sprängdes. Huvudmännen har i vår samtid talat – i alternativ vänstermedia – om ändamål som helgar medlen. Så hålls myten levande.
Det som på ytan är grandiosa avslöjanden via Peter Øvig Knudsens stycke helgjutna journalistik (trots att Blekingegadeligans forna medlemmar själva protesterat mot exempelvis att de skulle vara en organisk cell i ett större terrornätverk, är Øvig Knudsens belägg övertygande) blir på djupet, paradoxalt nog, en fortsatt historia om vad din medmänniska är kapabel till. Vad rör sig egentligen i huvudet på den där killen på it-avdelningen, din granne eller rentav någon släkting.
Fotnot: Läs artikelförfattarens utförligare text om Blekingegadeligan från den 22 mars på hd.se.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus