Den grå vardagsjobbaren Darwin

Charles Darwin var ingen forskningens superhjälte utan en ganska ordinär man i sin tid. Peter Carelli har läst Sverker Sörlins nya biografi som blickar bortom ikonstatusen.

boken. Charles Darwin räknas som en av den moderna vetenskapens allra största superhjältar. När han publicerade sina teorier om det naturliga urvalet, den så kallade utvecklingsläran, vände han nämligen upp och ned på den kristna världsbild som varit allenarådande i flera tusen år. I "The Origin of Species" (1859) hävdade han att naturen själv var den blinde skapare som formade allt liv på jorden, och därigenom var Guds ordning inte längre trovärdig. I en tid då samhället ännu vilade tryggt på kristen grund var dessa tankar förstås djärva och provocerande, ja rent av revolutionära.

I de flesta biografier över Darwin, och det är många det, så beskrivs han just av denna anledning som en exceptionellt genialisk forskare, en vetenskaplig hjälte vars intellektuella skärpa var bländande. Eftersom han även var begåvad med ett omåttligt mod innebar detta att han inte räddes något, och därför vågade sig på att slakta den heligaste av de heliga korna. Darwin brukar därför framhållas som den moderna vetenskapens ikon framför andra.

Det man kan undra över är om den officiella bilden av forskaren Charles Darwin är korrekt och verklighetsförankrad. Idéhistorikern Sverker Sörlin har i Den blinde skaparen försökt att närma sig forskaren och privatpersonen Darwin utan att falla för de vanligen schablonartade beskrivningarna. Han har intresserat sig för det sammanhang och den tid Darwin verkade i, hans arbetssätt och drivkrafter, personlighet och förutsättningar. Bilden blir delvis annorlunda än den som ges i de vanliga biografierna. Bakom forskargeniet gömmer sig nämligen en ganska vardaglig och ordinär person, en sjuklig familjefar som tack vare sin familjeförmögenhet kunde ägna sig åt vetenskaplig arbetsnarkomani, decennielånga undersökningar som krävde miljontals empiriska prövningar.

Som forskare var Darwin i hög grad ett barn av sin tid. Han växte upp och formades i en ekonomiskt välbärgad och intellektuellt fritänkande miljö. Han fostrades som en sann gentleman och präglades starkt av samtidens upptäckarlusta. Samtal och diskussioner med forskarkollegor samt vetenskapliga experiment och analyser var vardagsmat, liksom en övergripande tro på människan och världen. Drivkraften för Darwin, och i stort sett alla vetenskapsmän vid denna tid, var att samla, ordna, analysera och ifrågasätta. Genom nya upptäckter utvidgades vetandet och kunskapen om världen, och det gick att finna logiska förklaringar till nästan allt. Flera forskare började vid denna tid ifrågasätta den kristna skapelseberättelsen utifrån olika infallsvinklar och material. Darwin var i detta sammanhang en av många tänkare.

Det Darwin lyckades med var att förena en teoretisk modell med en noggrant genomförd empiri. Han förstod tidigt att han presterat något stort, men det textutkast han skrev 1844 slog han in i tidningspapper och förvarade i sin garderob i närmare 15 år. Förmodligen insåg han vilken kritik texten skulle utsättas för, och detta var något han fasade för. Rädsla och feghet gjorde att han undanhöll forskarvärlden sina resultat under ett och ett halvt decennium. Inte förrän han blev kontaktad av den yngre forskarkollegan Alfred Russel Wallace, som kommit fram till ungefär samma resultat, tvingades han under stor hast publicera sin text. Det faktum att två forskare, tämligen oberoende av varandra, kommit fram till mycket likartade resultat är ett talande bevis på att idéerna så att säga låg i tiden, de var inte födda av en ensam tänkare.

Genom en raffinerad tillställning vid Linnean Society lästes Darwins och Wallaces texter upp vid samma tillfälle. Eftersom Darwins bidrag daterades till 1844 respektive 1857 medan Wallaces daterades till 1858 korades Charles Darwin till utvecklingslärans fader. Wallace betraktades dock som medupptäckare. Denna närmast kuppartade textpresentation accepterades av alla, till och med av Wallace. Det var en tidstypisk föreställning där alla inblandade hade förutbestämda roller, och Darwin hade den otvetydiga huvudrollen, det var alla överens om vare sig det var rätt eller fel. En distingerad gentleman gick alltid före en yngre man av enklare bakgrund.

Darwin kom att ägna hela sitt liv åt forskningen. Han studerade exempelvis daggmaskar år ut och år in, och gav ut tjocka böcker som redogjorde för både metoder och resultat. Även om han betraktades som en av världens ledande forskare inom sitt fält så fick ingen av hans böcker, utöver "The Origin of Species" förstås, något större genomslag. Faktum är att han vanligen fick både ris och ros i recensionerna, vilket tyder på att han på många sätt och vis var en högst normalpresterande forskare. Detta visar att en genialisk idé inte automatiskt föder en ström av geniala tankar. Även ett geni är i grund och botten en grå vardagsjobbare.

Bilden av privatpersonen Charles Darwin är också intressant. Giftermålet med kusinen Emma, som förenade de burgna familjerna Darwin och Wedgewood, tycks ha varit något av en praktisk konstruktion. Innan de gifte sig gjorde Darwin en lista över för- och nackdelar, och antalet fördelar övervägde något. Paret kom dock väl överens och tillsammans fick de tio barn, varav sju överlevde till vuxen ålder. Familjen hade sin fasta punkt vid familjegodset Down, belägen en bit utanför London. Där verkade också Darwin som forskare under större delen av sitt liv. I vardagen var Darwin ganska enkel och tråkig, ville helst arbeta, men hindrades också då han långa perioder var sjuklig. Han läste kolossala mängder facklitteratur, men läste också gärna billighetsromaner. Hemmet var bokstavligen talat hans borg och tiden med barnen var viktigare än allt annat. De skojade och busade tillsammans, och han fanns alltid närvarande för dem. Till och med arbetsrummet var öppet för barnen. Kanske en inte helt vanlig fadersroll i det viktorianska England?

Sverker Sörlins biografiska ansatser är spännande eftersom de visar på en person av kött och blod, en forskare som visserligen levde för både vetenskapen och familjen, men som definitivt inte var en forskningens superhjälte. Hans vetenskapliga upphöjdhet och ikonstatus var en konstruktion av andra. Vetenskapen, den nya religionen, behövde en fixgestalt, och denna fann man i Darwin. Han njöt visserligen av berömmelsen, men såg sig aldrig som vetenskapens överstepräst. Valet av gravplats är talande för de olika ambitionerna som gjorde sig gällande kring hans person. Darwin själv ville ha en enkel begravning i den lokala församlingskyrkan, men de vetenskapliga krafterna i England motsatte sig detta och såg istället till att ge honom en statsbegravning i Westminster Abbey under mycken pompa och ståt. Han som genom sin forskning avfärdat den kristna skapelsemyten hade själv kommit att personifiera myten om vetenskapen.

Peter Carelli