Sexfattigt i lädermiljö
Bildmaterial
Mariette Glodeck.
En station från Paradiset
Mariette Glodeck
Norstedts
boken. Om relationer kan man tala i oändlighet. Man kan på tusen olika sätt försöka hitta svaret på de gåtor som uppstår när människor möter varandra, frågor om makt, lydnad, överenskommelser. I Mariette Glodecks andra roman En station från Paradiset refererar man till förhållanden som ”relationskonst”, aldrig som kärlek. Eller ens sex, trots att BDSM-sex här står i centrum för relationerna. I stället understryks hela tiden det artificiella, konstlade, upplösningen av de så kallade naturliga könsrollerna.
Tre män och en kvinna bildar en fyrklöver, de praktiserar en form av relationskonst som bygger på dominans och underkastelse, förnedring och formella slavkontrakt. De har vanliga namn men alias som Varg, lo, orm och Oknytt bildar ett skyddande skal mot den grå verkligheten, kapslar in lekkamraterna i ett slags plastigt artificiell saga.
För att miljömässigt befinna sig inom fetischkulturens ramar innehåller ”En station från Paradiset” ovanligt lite sex. Det är egentligen bara i dess mest ursprungliga form – parningsakten, avlandet av en avkomma – som det över huvud taget praktiseras. I stället blir attributen och ritualerna kring dem det centrala – som ärr och blåmärken, som Oknytts glittriga Dorothy-skor och los alltför hårt snörda korsetter. Att det inte handlar om handgripligt sex är i och för sig inte särskilt förvånande – den här typen av förhållande handlar inte så mycket om sex som om maktstrukturer. Om att utöva makt, att underkasta sig, att låta sig förnedras av en eller annan anledning. Om en önskan att bli tillfogad smärta. I Oknytts fall bottnar det självdestruktiva beteendet i gamla välkända faktorer: en otrygg barndom med missbruk i hemmet och föräldrar som alltför tidigt ryckts bort. Kvar återstår endast en smal säng hos mostern och ständiga frukostar på kafé Paradiset.
Oknytt söker sig bort, till ett liv i Stockholms media- och klubbvärld, där han kan gömma sig bakom olika förklädnader. Konturerna är vaga, den riktiga Oknytt ser varken läsaren eller han själv. Inte heller lyckas han hitta sig själv i den konstruerade fyrklöver han sökt sig till, utan flyr bort från relationer och krav och landar ensam i Amsterdams smutsiga, röda distrikt.
Snart finner han sig dock återigen ta plats i ett slags relation, som anställd i ett hus där en märklig man håller sin dotter i husarrest för att skydda henne mot världen utanför. Detta stycke utgör en närmast isolerad del av romanen och kontrasterar med sin asketiska, avskalade atmosfär mot de i övrigt vulgära gummi- och lädermiljöerna. Den isolerade dotterns livssituation blir en slags negation av Oknytts förflutna, ett avståndstagande från de kickar han ständigt sökt.
Den inledande delen av ”En station från Paradiset” svajar tyvärr betänkligt, och det är först när Glodeck vänder blicken mot Oknytts barndom hon rätar upp sig och hittar en ganska fin balans i ton och berättande. Än bättre blir det i passagen som utspelar sig i Amsterdam, där den isolerade drömvärld Oknytt befinner sig i färgar av sig också på språket. Här stramas stilen upp, det enkla blir också det mest raffinerade.
Man kunde önska att romanen stilmässigt vore mer sammanhållen, jag får en känsla av att Glodeck emellanåt har alltför bråttom när hon skriver. Det är inte direkt slarvigt, inte heller obegåvat, men ibland en smula osammanhängande. Här och var gnistrar det förstås till av lustfylld berättarglädje och verklig känsla, man önskar bara att dessa korta glimtar vore gällande för alltihop.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus