Mannen som inte var någon

Författaren Claus Beck-Nielsen finns inte längre – och har skrivit en biografi om försöket att avskaffa sig själv. Jenny Maria Nilsson både enerveras och fängslas av ett experiment i självupplösning.

boken. Barn grubblar ofta över personlig identitet, vilka typiska kvaliteter som utgör självet. Det gör somliga vuxna också, en mängd filosofer och han som en gång hette Claus Beck-Nielsen. Den sistnämnde har i synnerhet konfronterats med vad jaget består eller inte består av. Derek Parfit, en brittisk nutida filosof, försöker i boken ”Reasons and Persons” lösa upp, eller i vart fall skaka om, identitetens ett-till-ett förhållande på ett teoretiskt plan. Den före detta Claus Beck-Nielsen har prövat, eller möjligen gjort det, i praktiken.

Den danske författaren, konstnären och kulturpersonligheten har inte lyckats med det miljoner buddister strävar mot; att upplösas i alltet. Men inför sig själv och i juridisk mening har han satt punkt för Claus Beck-Nielsen. För- och efterord i Claus Beck-Nielsen (1963-2001) En biografi är skrivna av Helge Bille Nielsen, vilket är hans nya namn. Den danska staten tillåter nämligen inte namnlöshet. ”Helge Bille” stod det på dörren till den lägenhet dit författaren flyttade då hans äktenskap tog slut, vilket det tyckts ha gjort bland annat på grund av det projekt som boken redogör för. Men Bille lystrar han enbart till om en domare uttalar det och om han står inför rätta.

Das Beckwerk är samlingsnamnet för de konstprojekt han numera tycks sortera också sig själv under och såvitt jag förstått är det så han vill tilltalas. I Ursula K Le Guins Övärlden-böcker innebär det att man har makten över någon om man vet dennes sanna namn. Är författaren oåtkomlig?

Ja, han blir i alla fall onåbar för de socionomer, hjälparbetare och poliser med flera som han kommer i kontakt med då han tar bort Beck ur namnet och blir Claus Nielsen, då han ”glömmer” sitt personnummer och vem han är och irrar runt bland hemlösa, narkomaner och illegala flyktingar. ”Det blev början till en tragedi” står det på baksidan.

En av litteraturens mest irriterande och intressanta karaktärer är Meursault i Albert Camus "Främlingen", han tycks inte vara något särskilt JAG utan en instrumentell, existentialistisk, anemisk upplevelsemaskin. Slumpen styr vad han tar sig för, allt bara blir. Claus Nielsen är precis som Meursault då han vandrar på Köpenhamns gator från och med den 12 december år 2001. Rapporterna om gatorna, människorna, sökandet efter ett nytt personnummer, är utan driv – han säger sig ha minnesförlust.

Det har han inte, han har ett schema – tidvis gatan, tidvis fru och barn. Den danska tidningen Information är införstådd och skriver om Claus Nielsen, den hemlöse utan identitet. Det avslöjas, och så var det också tänkt, och Danmarks Odell-fall är ett faktum då människor inser att denne man som engagerat samhällets krafter och som medborgare tyckt synd om bara har låtsats inom ramen för ett konstprojekt. Allt rinner mellan fingrarna, de liksom jag missuppfattar till en början syftet och känner sig med all rätt lurade. Också tidningen verkar förvirrad, som om de tänkt sig något journalistiskt av typen ”avslöjade missförhållanden”, eller ”dokument från undre världen”. Claus Nielsen är ingen Wallraff, han beskriver till exempel priserna på droger men har inga åsikter om det.

Hans Meursault-lika oförutsägbarhet är provocerande svår att tåla. Vi vill se hans avsikter – vem är du? Vad är du? När han börjar göra sig av med Claus Nielsen för att återgå till den han var finns inget kvar, som om han glömt Claus Beck-Nielsen.

I andra delen av boken försöker han rekonstruera sig själv. Den 6 maj ger hans hustru honom en lapp; ”en lapp med sju punkter. Sju punkter hon inte kan leva med. Sju punkter hon vill ha ut ur sitt hus.” Han har den i fickan och den 8 maj skriver han: ”Om vi tar bort dem [punkterna]… vad finns då kvar? Den du förälskade dig i? Eller ingen?” Mannen verkar uppriktigt förlorad. Någon menar att projektet är genomtänkt, han skriver att det är motsatsen – kaos. Han ringer runt till myndigheter och letar efter någon som kan bekräfta att han är född men det misslyckas, han använder en kompis kläder och undrar om han blir honom. Han studerar egna texter som vore de arkeologiska lämningar från en annan tid och funderar över sitt personnummer: ”Jag var en konsekvens av det där numret. Nu är jag borta”

Före detta Claus är mager, 54 kilo står det i boken, kläderna hänger på honom – finns det alls någon kropp där inne? Ansiktet är utmejslat, blicken härjad och frågande på bilderna i boken, som hos någon som inte vet vad som försiggår – ett enerverande spöke, ständigt förvånad över alltings godtycklighet. Under läsningen rör jag mig genom flera omdömen, till exempel ”dumt och omoget”, eller den åsikt jag hittar i en kommentar under en dansk artikel; ” Han er i hvert fald god til at komme i avisen.” Men så fängslar det mig.

Parfit citerar Buddha; ”Det finns inga individer, ett namn är endast något givet en uppsättning egenskaper” – kanske kan dessa beskaffenheter även inbegripa ens arbete och heta Das Beckwerk? En av egenskaperna verkar vara begåvning, en annan handfallenhet, en tredje längtan.

Inte vet jag om han låtsas eller om detta blivit något som drabbat honom. Det spelar ingen roll, mannen är seriös på ett sårbart vis, trogen en idé om självupplösning.

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com