Nins språk som parfym i Incestens hus
Det börjar med ett utspottat hjärta. Berättarjaget
hostar till, tror sig kvävas och rycker loss den tråd som fäster hjärtat:
det är samma morgon som hon börjar skriva på sin bok. Inte så underligt då
att Anaïs Nin i sitt författarskap ständigt återkom till sin
skönlitterära debut från 1936, Incestens hus, som nu
för första gången finns på svenska.
Bildmaterial
Anaïs Nin.
Incestens hus
Anaïs Nin
Översättning Helena Eriksson och Helena Fagertun
Sphinx bokförlag
boken. Det är framförallt för sina dagböcker och erotiska noveller den fransk-amerikanska författaren Anaïs Nin blivit känd, men det är i debutboken man hittar hennes vision av livet och litteraturen i komprimerad gestaltning. Den prosalyriska romanen låter dörren till det undermedvetna stå på vid gavel: här härskar drömmen, natt som dag, och bilderna strömmar fram i oavbruten rörelse. “Allt jag vet ryms i denna bok”, skriver hon inledningsvis. Älskaren Henry Miller förstod knappt ett skvatt av texten och den som likt honom har svårt att hänga med i de metafortäta svängarna kan försöka orientera sig med hjälp av efterorden: de två översättarna Helena Eriksson och Helena Fagertun har skrivit varsitt.
Det är en lika sensuell som kvalmig värld Nin frammanar. Allting flyter och flyter samman – identiteter, relationer, verkligheten – och synerna som avlöser varandra är inte sällan mardrömslika. Boken har sagts gestalta födelsens trauma; hur som helst ger Nins hallucinatoriska prosa en klaustrofobisk bild av tillvaron: ”Jag är en marionett som styrs av oerfarna fingrar, isärtagen, disharmoniskt ur led; en arm död, den andra hängande löst i luften.”
Att kalla texten överlastad är nog en underdrift. Nins bågnande bildspråk är djupt neddoppat i surrealismen och fiskar i psykoanalysens grumsiga vatten. Det gäller att inte syna metaforerna alltför noga i sömmarna: det är knappast ett verk som låter sig läsas med skeptisk distans – man måste sugas in i det, vaggas av det, föras med. Jag följer själv inte med riktigt hela vägen, utan vacklar mellan att bländas av det poetiska skimret och känna mig övermätt. Anaïs Nins språk är som ett moln av en ljuvlig parfym. Underbart och samtidigt andnödsskapande.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus