I ordens grandiosa bygge
I Lotta Lotass nya bok kan läsaren själv välja väg. En överväldigad Jenny Maria Nilsson orienterar sig i en dystopisk labyrint.
Bildmaterial
Den svarta solen
Lotta Lotass
Albert Bonniers Förlag
boken. Det finns inga skäl att låtsas att det är enkelt att läsa eller bedöma Lotta Lotass litteratur. Särskilt inte den trilogi som Den svarta solen är det avslutande verket i. I nätskriften Autor Eter, där Lotass författat stycken utifrån sin samling av äldre bilder med Redwoodträd, citerar hon Camus: ”Det absurda uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad.” En märklig plats där frågor inte får svar – det är därifrån Lotass rapporterar.
”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong” skrev de sju författarna i ”Manifest för ett nytt litterärt decennium” som publicerades i Dagens Nyheter i augusti. Alla vet att de syftade på Lotass – det var så hon levererade romanen ”Den vita jorden”. Kultursidesangrepp livar alltid upp men vad mig anbelangar får Lotass tillhandahålla sina texter skrivna på sidan av större djur om hon måste. Med vilken rätt? Med den rätt begåvning och egensinne tar sig.
I en intervju i år sa Jan Guillou att han inte är någon Lotta Lotass. Ingen annan är det, även om några författare befinner sig på samma ställe som hon – i periferin. Experimentell prosa måste vara genial och behärskande för att alls vara bra, sådant är villkoret. När en författare, till skillnad från Guillou och de flesta andra skrivande, valt bort uppenbar och invand struktur, måste hon hitta andra ordnande principer att leda läsaren vid, annars blir det inget värt. I Lotass fall är det bland annat hennes intimitet med språk och känslan för rytm som ger nerv och form, som attraherar.
En gång funderade jag över huruvida en författare kunde driva en text framåt genom beskrivning av ytor. Svaret är ja, ”Den svarta solen” är en sådan deskriptiv massa och en överlämnad gåva. I slutet av varje numrerat stycke finns ett eller ett flertal val att göra: ”Korridorens sträckning löper in mot den vida synranden: => 154; Vid den vänstra sidan reser sig en brant sluttande trappa: => 51; Längs den bortre kanten, på dess vänstra => 300 och dess högra => 163 sida, öppnar sig den väldiga och ljusa glasskimrande hallen.” Vart går du? Trappan eller korridoren, varje nummer leder vidare till ett nytt stycke text – till ett nytt rum.
Författaren överväldigar läsaren med arkitekturtermer; tärningskapitäl, sparrverk och kassettak – allt i grandiost sönderfall. Varje ord som kategoriserar ett yttersta skikt är nedtecknat i denna bok. Många adjektiv är från facktermsvärlden, andra ålderdomliga; skraffering, skymliga, glindrande, flolägriga, opaliserande. Läsaren kan röra sig fritt genom glosorna, men känslan är densamma som i Eagles gamla hit "Hotel California": ”You can check out any time you like but you can never leave”. Det blir en dystopisk labyrint av salar där Lotass tycks ha anlitat samma rekvisitör som Tarkovskij till filmen "Stalker". På baksidan av boken kallas det klaustrofobi. Visst, men jag orienterar mig och börjar titta efter de ständigt återkommande karaktärerna.
Vittnet är min favoritpersona, tillika den enda kvinnan. Hon, Emissarien och Fältskären förekommer mer sparsamt. Tror jag, det går inte alltid att veta när det refereras till just dem. Fältskären kan vara den som ordnat med alla grå trasor som finns lite varstans. Soldaten nämns mest, han rör sig ensam eller tillsammans med De väntande, Männen, Den andre, Skiltvakten, Skuggfiguren och Drabanten. Vilket gäng, samtliga är sorgligt upptagna med odramatiska sisyfosarbeten. Soldaten tycks ständigt bära och sätta ifrån sig ting som en gipsbyst, tavlor eller en marmorskalle, allt är tungt och otympligt.
Detta kan tyckas vara mytologi från en annan värld men Lotass litteratur har ett svenskt temperament, något för oss som lockas av det repetitiva i väderleksprognosen, eller när vi som barn hamnade framför en mardrömslik tv-teater där tolkningen flydde men ändå sögs in. Eller som fotografen Lars Tunbjörks dokumentära värld där människors strävan tycks både gudomlig och löjlig.
För hon är fotograf, och endast fotografer är så här sinnessjukt fängslade av ljus, hur det lyser upp, silas och faller – dämpat ljus som återkastas, ljus i pärlvita strimmor, skuggiga mönster. Textbitarna påminner om de bilder som bruksfotografer tog på urbana landskap vid förförra sekelskiftet och sålde till målare som förlagor. Med stativ och storformatsnegativ gjorde de det som Lotass gör med ord.
Lotass litteratur är inte för alla. Bland tal och ord ryms hemligheter, en gåta med en banal men effektiv läxa om frigörelse och möjligen också kärlek, jag säger inte mer. Det finns inget kokett över Lotass särskildhet, hon lyssnar efter en annan trumma än den de flesta andra författare hörsammar. En människas konstnärliga arbete, sa Camus, är inget annat än ett försök att återskapa de få enkla bilder som först öppnade hennes hjärta för världen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus