Rapport från ett urbant dödsrike
En politisk vrede pyr i Johannes Anyurus tredje diktsamling "Städerna inuti Hall". En stundtals kusligt vacker sorgesång för de trasiga och utstötta, enligt Ann Lingebrandt.
Bildmaterial
Johannes Anyuru.
Städerna inuti Hall
Johannes Anyuru
Norstedts
Utkommer i dag
boken. En man på en parkbänk. Medan regnet smattrar, trafiken brusar och natten sänker sitt mörker vältrar sig hans tankar fyllda av skräck, tvivel, besvikelse och hat: inom sig bär han ett helvete. Det är en existentiell nollpunkt lika mycket som ett socialt bottenläge som utgör avstamp för Johannes Anyurus nya diktsamling Städerna inuti Hall. Vi rör oss på skuggsidan av ett samhälle som närmast liknar ett dödsrike, bland människor utan skyddsnät och fallskärmar, i vanmaktens stupande avgrunder och meningslöshetens svarta hål. Det är fråga om en över 350 sidors dunkelt skimrande rapport från ett urbant mardrömsrike som bara är alltför likt de delar av vår egen verklighet vi helst blundar för.
Anyuru erövrade såväl kritikernas som poesiläsarnas hjärtan när han i sin debut ”Det är bara gudarna som är nya” korsade Homeros med hiphop och skildrade förorten på en musikaliskt bildflödande episk vers som kändes lika samtida som klassisk, romantisk och beatbultande. Uppföljaren ”Omega” var mer nedtonad och personlig, göran sonnevisk, med sorgen över bortgångna vänner som ett hjärtskärande ledmotiv. Avväpnande allvarligt ställde han den enkla och samtidigt obevekligt uppfordrande frågan: ”Vad för sorts/varelse är människan/egentligen?”
Än en gång tar Anyuru spjärn mot den antika mytologin: medan debuten sjöng duett med ”Iliaden” låter han ”Aeneiden” utgöra en klangbotten i den nya boken. Det är en nedstigning i underjorden, där Aeneas och Akestes, Pluto och Charon skymtar mitt i den nutida vardagen, där Hades gränsfloder Acheron och Styx flyter fram, liksom Lethe, glömskans vatten, och Cocytos, gråtens flod.
Men någon upprepning är det inte fråga om. Poeten har skalat bort åtskilligt av det förföriskt rytmiska och yvigt storslagna, kört språket genom ett dovt filter. Dikten har episka dimensioner, men knappast någon klart urskiljbar berättelse. Istället dubbelexponerar den skeenden och manar fram suggestiva bilder, filmiskt flimrande, ödesmättat dystopiska: ”sköljmedel spolar/natthimlen,//han är det kemiska, violetta/trafiksolskenet”. Skildringarna av nattens, betongens, neonregnets elektriskt knastrande stad får mig stundtals att tänka på Michael Strunge, men med det mesta av den euforiskt visionära romantiken bortfrätt.
Titelns Hall kan förstås utläsas som fängelset, där man hittar en fånge ”fastspänd med läderremmar”. Kanske också Hall som i hallucinationer? Drömmen och döden är hursomhelst grannar: ”Han simmar upp/ur floden I drömmarna lever/någon ännu, fast de/väl dog, och dör”. Annars är diktsamlingens mest flitigt använda symboler lås och nycklar: man kan uttolka det rent konkret som en inbrottstjuvs och interns fixering, likaväl som det tillslutna samhället och den skyddslöshet det innebär att sakna en nyckel, en dörr att öppna.
”Städerna inuti Hall” är en i högsta grad politisk diktsamling, inte på något sätt flammande slagdängepolitisk utan snarare stillsamt men ihärdigt pyrande: den akilleskt brinnande vreden har lämnat efter sig yrande sotflagor av samhällskritiska brottstycken. I flimret flashar femtiotalets Algeriet, sydamerikanska kommandosoldater, Bagdad och klusterbomber förbi liksom förorternas brinnande bildäck och poliser som öppnar eld. Men framförallt är det en sorgesång över de trasiga, utstötta, utestängda: de förslitningsskadade, arbetslösa och frustrerade, de som sover på Centralen, vistas i nedpissade trappor och lever för syratrippar, de som kramar knivar, trär rånarluvor över sina ansikten, hålls fängslade i isoleringsceller, de som befinner sig ”på våldets insida”. Lars Noréns värld, när den är som allra svartast, är inte långt borta.
I sitt imponerande kraftprov till diktsamling gråter Anyuru ”Städernas tårar” och väcker frågan vilket slags samhälle vi lever i, vad för slags människor vi är. Det är starkt och det är inte sällan kusligt vackert: ”De döda har inga/hjärtan Bara händer/Bara tomma luckor/som slår/i vinden”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus