I brodernas namn
När Joyce Carol Oates återger ett uppmärksammat mordfall ur offrets broders synvinkel uppstår grava moraliska problem. Läsningen ger Annika J Hagström sur eftersmak.
Bildmaterial
Älskade syster
Joyce Carol Oates
Albert Bonniers förlag
Översättning Ulla Danielsson
boken. Joyce Carol Oates fortsätter att producera romaner i rasande takt. Med den senaste tegelstenen, Älskade syster, återvänder hon till det gränsland mellan fiktion och verklighet hon ofta gjort till sitt, och där viktiga romaner som ”Blonde”, ”dom där” och ”Mörkt vatten” hör hemma. Liksom dessa tidigare verk är den nya romanen baserad på en verklig händelse, även om namn och platser bytts ut.
Sedan juldagen 1996 har det olösta mordet på amerikanska JonBenét Ramsey engagerat och väckt starka känslor. Den sexåriga flickan – modell och flitig deltagare i skönhetstävlingar – antogs först vara kidnappad, men hittades bara timmar senare strypt i källaren i sitt eget hem. Länge var flickans egna föräldrar i fokus för utredningen, men ny DNA-teknik har senare avslöjat spår av en okänd man på den mördades kropp, vilket friat paret Ramsey från misstankar.
I Oates version av det uppmärksammade fallet tycks detaljerna bara aningen modifierade – familjen Ramsey har blivit familjen Rampike, den unga dottern skridskoprinsessa istället för skönhetsmiss och så vidare. Merparten av ”Älskade syster” måste dock beskrivas som fantasi eftersom den beskriver familjens tragedi på ett sätt ingen utomstående skulle kunna. Och som en historia om en amerikansk familjs kamp för framgång och berömdhet passar den väl in i Oates vid det här laget rätt stora galleri av dysfunktionella hem. Som vanligt är det offren som står i fokus. Bortom den självupptagna, hysteriska modern och den frånvarande, otrogne fadern skymtar snart två andra karaktärer fram: sexåriga Edna Louise (senare omdöpt till Bliss) och hennes fyra år äldre bror, Skyler.
Det är Skylers version av händelseförloppet vi får ta del av, skildrat tio år efter mordet på systern. Den fragmentariska, bångstyriga text som växer fram är hans vittnesmål – kryddat med handskrivna anteckningar, punktlistor och drivor av långa fotnoter, vilka stundtals gör texten rätt svårläst. Det är en ovanlig form för en Oates-roman, men hon lyckas överraskande väl med att göra Skylers röst tongivande. Han stavar ofta fel och får stundtals stora problem med att knyta ihop sin text, vilket han mer än gärna diskuterar med läsaren i fotnoterna. ”Ja för helvete, jag vet: Jag rynkar också pannan nu. Det är plågsamt att läsa sådana där klumpigt skildrade scener, men det är ännu plågsammare att skriva ner dem”, skriver han till exempel vid ett tillfälle. Och vid ett annat: ”det är här nere, i FOTNOTERNA, som Skyler Rampike egentligen levde sitt liv. (Och hur är det med er, ni skeptiska läsare? Är det inte smärtsamt att inse att inte heller ni är något annat än en fotnot i andra människors liv, trots att ni gärna skulle vilja föreställa er att ni var själva texten?)”.
Och visst är det just i diskrepansen mellan text och fotnoter som spänningen skapas här. Faktiskt hade nog romanen vunnit på att låta fotnoterna breda ut sig ännu mer, för ibland känns texten alltför lång och upprepande. Detta är ett problem Oates ofta brottas med i sina böcker – att svärtan tycks alltför onyanserad och att ingen riktig utveckling sker. Karaktärerna framstår närmast som karikatyrer i sitt elände, vilket gör att det delvis är svårt att ta till sig historien.
Här finns också problem av annat slag. Moraliska problem. För den verkliga historien ”Älskade syster” är baserad på ligger hela tiden och skaver i bakgrunden för att påminna oss om att JonBenét Ramseys riktiga bror fortfarande lever. Hur mycket empati Oates än väcker för sin 19-årige berättare lyckas hon inte kringgå det moraliskt tvivelaktiga i att ge en levande människa röst på detta sätt. Särskilt inte med tanke på att JonBenéts bror figurerat i utredningen och fortfarande utpekas som skyldig till mordet på diverse bisarra Internetsidor. Får man skriva om vad som helst? Har man rätt att ge en annan människa röst i fiktionens namn? Det här är en problematik det är svårt att blunda för, och som lämnar en rätt sur eftersmak. Synd på en annars så intressant och i Oates författarskap ovanlig roman.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus