Nytt perspektiv på hedersmord
"Varför mördar man sin dotter?" presenterar ett annat perspektiv på hedersmord än det som dominerar i utställningen om hedersförtryck på Dunkers.
Bildmaterial
Mordet på Fadime blev starskottet på den infekterade debatten om hedersvåld i Sverige.
Foto från utställningen på Dunkers av Elisabeth Ohlson Wallin
Varför mördar man sin dotter?
Emre Gungör och Nimi Dervish
Norstedts
Boken. Mordet på 26-åriga Fadime Sahindal den 21 januari 2002 tycks ha varit den händelse som fick den breda allmänheten att uppmärksamma den systematiska förföljelse och hotbild som många flickor lever med i Sverige idag. Fadime mördades av sin pappa, Rahmi Sahindal och det obegripliga i dådet gjorde att uppmärksamheten blev stor. Hur kan man mörda sin dotter? Socionomen Emre Güngör och journalisten Nima Dervish har tagit denna fråga på bokstavligt allvar och intervjuat Rahmi Sahindal och ytterligare två män som dömts för (förmodade heders-) mord.
Fadimes pappa framstår i intervjuerna som en bruten man. Güngör och Dervish förmedlar hans ånger och ångest. Samtidigt tycks Fadimes pappa fortfarande inte förstå sin del allt det som inträffade under åren innan mordet. Förföljelserna, hoten och misshandeln av Fadime rationaliseras bort och förklaras med hennes beteende – hennes vilja till frihet och oberoende.
Agid Atroshi är far till Pela Atroshi, som sköts till döds vid ett besök i familjens hemstad i Kurdistan den 24 juni 1999. Hennes syster vittnade senare mot två av farbröderna som dömdes till livstids fängelse. Hennes far fick en betydligt lindrigare dom om ett års fängelse i hemlandet. Det är delvis oklart hur detta mord gick till. Klart är att männen i familjen i samråd beslutat att avsluta Pelas liv. Pelas farbror pekades ut i samband med mordet, men Pelas far Agid Atroshi har senare tagit på sig ansvaret. Det vill säga han säger sig ha mördat sin dotter. Ansvar i form av vidgående av skuld eller som en grundplåt i ett försoningsarbete tycks han vara långt ifrån. Agid Atroshis syn på sin dotters bortgång präglas av en slags pragmatism. I den mån han sörjer tycks det vara mera de konsekvenser mordet fått – han lever separerad från delar av sin familj och kan knappast återvända till Sverige.
Sara Abed Ali mördades i Umeå den 14 december 1996. Hennes bror och kusin ströp henne med ett bälte och släpade henne ett par hundra meter för att sedan dumpa henne vid en lagerlokal gömd under en snöhög. Intervjun med Saras kusin och mördare är bokens mest intressanta och hoppfulla. Kusinen befinner sig mitt i en slags upplysningsresa. Han har avtjänat sitt straff, fördömer sitt mord och försöker frigöra sig från de värderingar som dominerat hans liv till den grad att han såg det nödvändigt att mörda sin kusin. Han försöker surfa och sortera mellan motstridiga patriarkala värderingar och jämlikhetsideologier i förhoppningen att någon gång hitta en hållbar livsstil.
Güngör och Dervish tillhör de debattörer som menar att hedersförtryck måste förstås i en särskild kontext. De placerar sig därmed i motsats till det perspektiv som dominerar exempelvis den pågående utställningen om hedersförtryck på Dunkers. På utställningen framhålls istället att hederstänkande finns överallt, i svenska domstolar och medelklassfamiljer likväl som i ålderdomliga klansamhällen.
Men genom att avdemonisera föreställningar om hedersförtryck möjliggör Güngör och Dervish en brygga mellan de konkurrerande perspektiven. Samtliga tre intervjuer visar att familjerna ingalunda är enade i förtrycket. I samtliga fall tycks det finnas familjemedlemmar som förkastar våldet och hoten. Att hederstänkandet helt skulle dominera vissa klaner eller familjer är alltså inte sant.
Religionens betydelse avdramatiseras också. När religionen används för att rättfärdiga våld och hot tycks det mera vara av tillfällighet, i den mening att det är ett normsystem som råkar finnas till hands. Lika gärna hänvisas till traditionen eller vad som uppfattas som ”normalt” i största allmänhet. Ingen av mördarna tycks vara aktiv religionsutövare.
Varför mördar man sin dotter? är ett intressant och värdefullt bidrag till diskussionen om hederskultur, familjeförtryck eller vad man väljer att kalla det. På minuskontot finns några långa, närmast skönlitterära passager som nog är tänkta att ge färg åt reportageresorna till Kumla och Kurdistan men som bara får författarna att framstå som två Kalle Blomkvistare. Bokens bästa bidrag är de sammanställningar över kunskapsläget och debatten som presenteras inlednings- och avslutningsvis. I ljuset av dessa lyfts intervjuerna till något mera än nyhetsmaterial.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar