Vår smutsiga byk

När sjuka barn lastades på flygplan firade Migrationsverket med champagne. Hur kunde något sådant ske? I "De apatiska" nagelfar Gellert Tamas förloppet och Stig Hansén skakas av en stenhård granskning av ett smutsigt Sverige.

BOKEN. Varför drabbas flyktingbarn av dessa mycket svåra sjukdomstillstånd bara i Sverige, men inte i något annat europeiskt land?

Exakt så frågade migrationsminister Barbro Holmberg i riksdagen. Det var den 30 november 2004.

Och jag började höra hennes fråga eka överallt, särskilt bland dem som ifrågasatte att det fanns något som kan kallas apatiska barn, men också bland andra mer vänligt sinnade.

Några månader senare kom en vassare variant som också vann mark, denna gång från Barbro Holmbergs utredare Marie Hessle: Varför förekommer problemet först under 2000-talet? Barnpsykologen Hessle, som blir nationell samordnare för de apatiska barnen, bevisade i en rapport att problemet med apatiska barn var nytt och förekom bara i Sverige.

”Bevisade.”

Jag tror inte att hon hade räknat med att det finns någon sådan som Gellert Tamas. Han vet hur man gräver och hur man nagelfar källor. Hans De apatiska är en 623 sidor lång stenhård granskning av hur det kan gå till i Sverige, ett av världens bästa länder, när en restriktiv invandringspolitik föds, ska beslutas och genomföras.

Tamas går igenom argument för argument. Han intervjuar. Han närläser. Han jämför. Han ger sig inte.

Jag läser och läser och detta är utan tvekan den mest upprörande bok jag läst på år och dag.

Man behöver inte tveka på var Tamas står. Men han visar sida för sida hur svenska myndigheter behandlar flyktingbarn som bedöms varande apatiska utan att, så vitt jag kan bedöma, överdriva.

Som när det gäller att problemet är specifikt svenskt. Han går igenom hur utredarna kom fram till det. Vilka frågeformulär de använde. Vilka som svarade. Hur frågorna ställdes. Och finner: svaren var få och kom från få länder. Och ser hur de generaliserande slutsatserna sedan försvarades.

Jag häpnar gång på gång. Vill inte tro att det jag läser är sant. Men Gellert Tamas – som i ”Lasermannen” (2002) visade att han kan hantera ett jättelikt material – pekar: Så var det med det. Han ser självmotsägelser. Ser otydligheter. Ser politiken vridas och blir mer hård mot invandring. Ser förvirring. Upptäcker att utredaren Hessle i tysk teve sagt att barnen simulerar på uppmaning av sina föräldrar.

När de ansvariga, som Hessle i det här fallet, ska försvara sig, så skyller hon på journalisterna, säger att hon felciterats, att intervjun sönderklippts. Men den är inte sönderklippt. Hon säger precis så.

Men förnekar att hon säger så.

Hon kan inte må bra av Gellert Tamas bok som har tre M i undertiteln: ”Om makt, myter och manipulation”.

Överhuvudtaget kan de som står för den hårda politiken inte alls må bra nu när Tamas kartlägger hur myndigheterna agerat. Vilka de gömmer sig bakom. Vilka nya steg de tar. Hur stegen tas.

Vi har ju en barnkonvention och vi står bakom den allmänna hållningen att barnets bästa alltid ska komma först.

Jag mår faktiskt fysiskt illa när Tamas tar mig genom dagarna och besluten och de politiska turerna. Då sades det. Så kommenterades det. Där och då fattade Utlänningsnämnden beslut om de apatiska barnen. Detta sa läkarna. Avvisningarna ökade. Läkarna stod inför val: att skriva under – eller inte skriva under – Migrationsverkets intyg ”om transportabilitet”. Fler och fler läkare protesterade offentligt. Migrationsministern sa: ”Att låta barnen stanna vore en humanitär katastrof!” Frågan blev mer och mer politisk och het. Namnunderskrifterna blev fler och fler. Men avvisningarna av barnen fortsatte.

Vi möter de drabbade, kommer nära deras liv. En del politiska partierna kräver amnesti. Fler och fler flyktingar gömmer sig.

Tamas levandegör, ger oss miljöer, låter oss höra röster. Han verkar ha varit överallt. Kommer åt mejlväxling som inte skulle vara offentlig. Ser debatten manipuleras. Ser att det inte krävs särskilt mycket för att etiken på alla plan ska överges.

Och 2005 går mot sitt slut efter några års kamp, från 2003, kring de apatiska barnen.

I september 2006 visar Uppdrag granskning Tamas reportage om de apatiska barnen. I det framkommer det: Att det inte finns en enda bekräftad manipulation kring barnen. Att Hessle låg bakom polisanmälningar mot de apatiska barnen. Att Hessle till slut medger att det inte finns någonting som talar för att det handlar om manipulation eller simulering.

Så är det alltså: efter alla dimridåer, all glidande journalistik, alla rykten, alla påhopp, alla utredningar, alla fabriceringar, alla så kallade rationella skäl, alla polistillslag, alla myndighetsövergrepp från regering och riksdag och Utlänningsnämnden – och Migrationsverket som firade en utvisning med att dricka champagne!

Gellert Tamas bok riktigt skriker: J'accuse!

Jag vet inte vad jag ska säga eller tänka när jag slår ihop boken, mer än att jag skakar.

Jo, jag orkar säga några ord till, förutom att den här boken självklart måste få Augustpriset när det gäller fackböcker: Gellert Tamas har ett utmärkt språk. Det går att följa också i kurvorna och uppförsbackarna. Han krånglar inte. Det är många namn – det borde ha funnits ett namnregister – och det är många datum och många händelser. Ändå är han en säker stilist och berättare.

”De apatiska” är en mycket tvättad berättelse om ett mycket smutsigt Sverige.

Påföljder? Barbro Holmberg, som är ansvarig för hela denna fruktansvärda flyktingpolitik, är sedan januari 2008 landshövding i Gävleborgs län.

Stig Hansén stig.hansen@telia.com