När ord inte räcker till
Bildmaterial
Sånt man bara säger
Helena von Zweigbergk
Norstedts
boken. Vad är det man bara säger? Kan man förlita sig på tafatta fraser? Finns det en gnutta allvar bakom, ja kanske något uppriktigt och gravallvarligt menat? Den som aldrig litat på någon eller något, en som tonårskillen Jonas i Helena von Zweigbergks nya roman Sånt man bara säger, värjer sig i det längsta.
von Zweigbergk kliver under huden på denne utsatte kille, som minst sagt hänger i luften. Han har hoppat av skolan med sin struliga mammas medgivande, hon som dumpar honom till sin ordentliga storasyster på landet, bokens berättarjag.
Mamman, Louise, har kört ekonomin i botten och försäkrar att hon ska ordna upp allt. Men först vräks de från sin bostad och Jonas har sina tillhörigheter i en bag plus en platteve, som stör moster Susannes lantliga frid. Hon som nu vid femtiotre års ålder skulle tänka över sitt liv i splendid isolation, hon som stuckit från sambon med hans barn som hon inte känner sig nära. Av med jobbet hon haft i 22 trägna år. I sommarstugan långt ute i skogen söker Susanne en frid som inte varar länge.
Med psykologisk insiktsfullhet tecknar von Zweigbergk ett sårigt systerskap, där barndomens maktstrid stigmatiserar rollerna: ansvarskänslor och djupaste irritation. De gamla föräldrarna är skröpliga, mamman dement och på institution, pappan försvagad och orolig över Louises leverne. Soc är i hälarna på henne och Jonas, men de har vänt samhället ryggen. Den ambivalens som Jonas uttrycker är lyhört fångad, fåordigheten, Ipodens ljud i öronen, TV:n på hög volym. Och tvivlet.
Kommunikationen mellan Susanne och Jonas som avancerar med krypfart känns sorgligt realistisk. Ett steg fram och två tillbaka, så småningom tvärtom. Jonas vilsenhet sätter Susanne på hårda prov. Motvilligt tar hon ansvar över situationen och agerar rådigt. Hela tiden ligger den inre monologen kring familjerelationerna som en underton i händelseutvecklingen.
Boken ställer frågor. Vad är rimligt i ansvarstagandet av de närmaste? När sätter man ner foten? Hur växer omtanke och ömhet fram ur en snudd på autistisk relation? Hur få den andre att lyssna, ta in? Jonas svarar ofta på tillgivenhet med orden: ”Det är sånt man bara säger.” Att bevisa motsatsen är storasyster Susannes uppgift.
I all sin socialrealism är boken spännande, tilltalet och tankegångarna angelägna. Ett maskrosbarn plockas upp med varsamt handlag av von Zweigbergk i hennes nya roman.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus