Taggig skröna
Dolores Johnsson, en svensk fattigpensionär, ska fylla 85. Inför födelsedagen
tänker hon tillbaka på sitt långa liv och minns. Hennes nu försvunne man och
hennes barn har sina platser i hennes minnen, liksom en och annan hemlighet.
Igelkottsklubben
Ann-Charlotte Alverfors
Normal förlag
Utkommer i dag
boken. Dolores är medlem i Igelkottsklubben, en grupp kvinnor som inte har haft det så lätt i livet och därför levt med taggarna utåt. Men de gillar mat och rusdrycker, högläsning, kortspel och naturligtvis varandras sällskap. Till Dolores födelsedag har hennes barn tänkt ordna en överraskning, men det blir inte riktigt så trevligt som de har tänkt sig. Hemligheter kommer i dagen och gammal skam avtäcks.
Ann-Charlotte Alverfors, som fick sitt genombrott på 1970-talet, med trilogin om Sparvöga, har fortsatt skriva prosa, lyrik och dramatik. Förra året utkom självbiografin "Vem ska trösta Gösta?"
I den nya romanen, Igelkottsklubben, möter man en kvinna som haft ett långt liv och mött såväl glädje som sorg.
Det är väldigt uppfriskande att få läsa en roman med en 85-årig kvinna som huvudperson, varken senil eller ömkansvärd, utan levnadsglad och engagerad. Kanske beror detta på att hon ägnar sig mycket år kultur. Dolores läser mycket, både böcker och dagstidningar och vad hon läser redovisas i texten. Läsningen har stor bredd och sträcker sig från Ovidius "Metamorfoser" till Fredrik Reinfeldts roman "Det sovande folket".
Dolores minnen blir en resa genom 1900-talets Sverige. Eftersom hon är uppvuxen utanför Helsingborg, får man veta mycket om den nordvästskånska lokalhistorien och geografin. Romanen är full av skrönor och sanna historier, från den här trakten. Man får bland annat träffa doktor Allings puma, på rymmen utanför Höganäs och ett ökänt taxi-mord i Helsingborg får sin förklaring.
Men framför allt handlar det om Dolores hemlighet, som lite i taget kommer fram i dagen. Man befinner sig i dåtid och nutid omväxlande och i slutet av romanen har då och nu flutit ihop och förenats i två kvinnors tragiska och gemensamma berättelse.
Romanen rymmer både humor och allvar. Den ger liv åt historien samtidigt som den ger ögonblicksbilder av dagens Sverige. Språket spänner mellan det poetiska och det prosaiska och berättandet är episodiskt. Det är vildvuxet, men också ganska charmigt och det finns många träffande formuleringar i texten.
Men det blir lite för många historier, som inte riktigt fördjupas. Det är förstås ingen idyll som skildras. Författaren har gevärssiktet inställt på rikt folks arrogans och girighet och utnyttjandet av tjänstefolk, då som nu. Det handlar om våld och svek och klasskillnader.
I sina åsikter är Alverfors kompromisslös, hon och Dolores har helt klart sina sympatier till vänster, men agiterar hellre än de argumenterar. Jag gillar den energi Alverfors utvecklar när hon och romanpersonerna går till angrepp mot samhällets orättvisor, mot PR-experter, hushållsnära tjänster och de mäktigas arrogans. Jag skulle bara önska att Alverfors utvecklade sin ilska och formulerade den till ett lite vassare bett, som verkligen känns.
Jag tycker om Alverfors sätt att skildra kvinnornas gemenskap och lojalitet. Dolores och hennes väninnor har både livserfarenhet och genomskådande blick. Men jag tycker också att författaren ibland har för bråttom och inte ger sig tid att fördjupa sina karaktärer. Den ekonomiskt framgångsrike Frank, exempelvis, blir med sina hushållsnära pigor, mest en schablon.
Romanens slut är både vackert, originellt och rörande.
Här är det som om Alverfors samlade sig, till en förtätad scen och jag låter mig övertygas av dess innerlighet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus